27 februari 2011

Recension: Life of Pi


Titel: Life of Pi - A Novel
Författare: Yann Martel
Betyg: 4 av 5

Life of Pi är den osannolika historien om Piscine Molitor Partel, mer känd som Pi. Han är från Pondicherry, Indien, och växer upp som son till en zooägare. Allteftersom han blir äldre blir han mer och mer intresserad av religion, och skapar kontrovers genom att bekänna sig till hinduismen, islam och kristendomen – samtidigt. När han är 16 år bestämmer sig familjen för att emigrera till Kanada för att komma undan det politiska klimatet i 1970-talets Indien. Men på vägen över Stilla havet sjunker båten, och Pi finner sig i den skräckinjagande situationen att vara fast på en livbåt tillsammans med en skadad zebra, en orangutang, en hyena och en bengalisk tiger (vid namn Richard Parker). Han tillbringar 227 dagar på havet, och överlever genom att samla regnvatten och fiska. Han lyckas också tämja Richard Parker. Åtminstone tillräckligt för att tigern inte ska döda honom.

Framförallt är detta en berättelse om mod. Inom Pi finns ett mod inte bara att möta utmaningar och göra det som krävs, utan också mod att ge upp. Han tänker många gånger att han kommer att dö, och det ger honom styrka. Oavsett om faran kommer från Richard Parker, hajar eller hopplöshet, tar sig Pi genom det. Han är skräckslagen, uppfylld av panik, men när han väl har bestämt sig för en handlingsplan genomför han den. Han ger upp ibland, och genom detta samlar han nya krafter.

Redan tidigt i boken ges det hintar om att berättelsen har ett lyckligt slut. Instucket i storyn finns ”framtidsbilder”, det vill säga bilder av nutidens Pi, och det är därmed självklart att han överlever. Men det förtar inte något från den exceptionella spänning som Martel lyckas bygga upp. För hur, HUR!, är det möjligt att Pi ska kunna överleva detta? Det krävs en mästares hantverk för att det ska lyckas. Och jag fann ofta spänningen så stark att den var plågsam. För detta är inte en snabb berättelse, det är en berättelse som tar tid på sig, som ringlar sig fram. Det är en berättelse som måste få ta tid. Men ibland ville jag bara bläddra fram flera sidor, inte för att jag var uttråkad, utan för att jag helt enkelt inte stod ut. Som tur var lyckades jag avhålla mig.

Martel’s språk är uppdelat i korta meningar, ofta så starka att jag måste läsa dem flera gånger. Som exempel kan jag ta inledningsmeningen: ”My suffering left me sad and gloomy.” (s 3). Men samtidigt är språket så flytande lätt att jag måste medvetet hålla mig kvar för att det inte skall flyta genom mig. Jag vill hålla det kvar för det är så värdefullt, så rikt att det känns som att förlora en skatt om jag skulle missa någonting. Denna kombination av ett flytande språk och olidlig spänning är brilliant. Tillsammans bildar de en enhet, en bok, som är omöjlig att värja sig från. Och som jag fann exceptionellt svår att släppa när jag väl hade tagit upp den.

Min enda invändning mot Life of Pi kommer inte från språket, utan från berättelsen. Då och då, inte hela tiden, men tillräckligt ofta för att jag ska känna ett behov av att påverka det, känns huvudkaraktären inte riktigt trovärdig. Berättelsen som sådan kan jag ta, men att Pi, 16 år gammal, skulle ta emot svårigheter med sådant lugn, finner jag otroligt. Visst, det finns stunder av skräck och panik. Visst, Martel försöker förklara Pi’s lugn med vissa psykologiska faktorer, både hos Pi själv och mer allmänmänskliga drag, som till exempel att människor kan vänja sig vid vad som helst. Men jag köper det inte riktigt. Det är lite för enkelt, lite för lite smärta, för att jag ska kunna tro på det. Det saknas ett djup hos Pi som gör att han känns lite för konstruerad och inte helt mänsklig. Det är synd, för som berättelse är boken exceptionell, underbar och fantastisk.

Boken vann Man Booker Prize år 2002.

Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Canongate
År: 2002; denna utgåva 2003
Antal sidor: 428
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Recension: Modernism: The Lure of Heresy


Titel: Modernism: The Lure of Heresy - Från Baudelaire to Beckett and Beyond
Författare: Peter Gay
Betyg: 5 av 5
 
Jag plockade upp Modernism på bokrean, lite rädd för att detta skulle vara ännu en impulsköpt bok som skulle halvläsas och sedan läggas åt sidan av rädsla för att den antingen skulle vara för tråkig eller för svår. Bra böcker om historia är svåra att hitta. Och vissa av dem som är bra kräver för stora förkunskaper. Dock inte denna. Modernism är en tegelsten, med sina 610 sidor väger den tungt i handen. Och ja, den kräver vissa förkunskaper, men inte mer än vad en person med resonabel allmänbildning redan har supit in. Jag fann även de delar som behandlar områden där jag inte har några kunskaper, till exempel arkitektur, högst läsvärda.

Boken spänner över mer än 120 år och tar sitt avstamp i Baudelaire’s poesi. Därifrån är det full fart framåt. Poesi och skönlitteratur, måleri och skulpturer, arkitektur, scenkonst, musik, film – alla har de sina egna kapitel. Den ställer frågan vad modernistisk konst egentligen är – Gay lägger tonvikten vid kätteriets lockelse och konstnärens inre subjektivitet. Men den ställer också frågan vem konsten är till för, och det modernistiska svaret är inte massorna.

Tyngdpunkten ligger under 1800-talets slut till tiden runt första världskriget. Konsten sätts in i en bredare social kontext, där motståndet mot borgarmentaliteten märks speciellt starkt, men viker inte från att belysa strukturerna med individuella upplevelser, till exempel att flera konstnärer var villiga att låta sig understödjas finansiellt av välvilliga rika.  

Modernism är en bok fylld av frågor, några svar, många exempel och ett livligt språk. Trots detta är den inte rörig, och tillåter sig att sjunka ned i personer, tidsperioder och intressanta anekdoter. Samtidigt känns inget avsnitt, eller ens en sida, överflödig. Modernism förväntar sig att läsaren också ska ge sig hän, något som jag är mer än villig att göra. Vad som är mest rörande är att den lyckas med något som historiker annars har svårt för, inte bara upplysa om ämnet utan också väcka nyfikenhet till vidare forskning på egen hand. Det är en grundläggande bok som aldrig blir tråkig, en bok att återkomma till. Jag rekommenderar den varmt, om inte för annat än en strålande bit litteraturhistoria (för oss boknördar).

Peter Gay är professor emeritus vid Yale University. Han har skrivit en lång rad böcker tidigare; jag har inte läst något av dem men jag tänker göra det. 

Kategori: Sakprosa; Historia
Förlag: Vintage Books
År: 2007; denna utgåva 2009
Antal sidor: 610
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Jag kan inte föreställa mig ett liv utan böcker

Ibland undrar jag hur det hade varit att växa upp i ett hem utan böcker. Jag kan inte ens riktigt föreställa mig det. Båda mina föräldrar läser en hel del, pappa jobbade ett tag som översättare, och ända sedan vi flyttade till huset då jag var fyra har jag minnen av vardagsrummet fullt av fyllda bokhyllor. Jag skojar inte, bokhyllorna upptar alla väggar förutom en liten bit där TV:n klämdes in.

Att få höra sagor när det var sovdags var standard. Och när jag hade börjat lågstadiet var det JRR Tolkien's Sagan om Ringen som gällde. Hur mycket förstod jag av den? Förmodligen inte mycket. Men det spelade ingen roll för det fanns något magiskt i att ligga i sängen och höra orden komma mot mig.

Som så många andra kom jag in i bokslukaråldern när jag började mellanstadiet. Jag läste David Eddings och Margit Sandemo, Maria Gripe och Christina Björk's Linnea i målarens trädgård. Den sistnämnda gjorde ett så starkt intryck på mig att jag fortfarande får tårar i ögonen när jag tänker på den. Och mina föräldrar var mer än villiga att uppmuntra detta. De köpte böcker till mig, lånade böcker på bibblan, och såg till att jag var välförsedd. Inte så att vi diskuterade litteratur, men att plocka upp en bok var en självklarhet.

Jag är tacksam för det. Utan böcker hade mitt liv varit mycket tråkigare. Böcker är en självklar del av min vardag. Men vad hade hänt om jag inte hade växt upp med överfulla bokhyllor och godnattsagor? Många av våra vanor, och våra värderingar om vad som är viktigt, grundläggs i barndomen. Hade jag hittat till litteraturen på egen hand? Kanske inte. Utan böcker i barndomen kanske jag aldrig hade tyckt det varit självklart att läsa på universitetet, kanske inte hade haft drivet att läsa något alls. Och då hade jag varit en fattigare människa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

23 februari 2011

Recension: Evolution for Everyone

Titel: Evolution for Everyone - How Darwin's Theory Can Change the Way We Think About Our Lives
Författare: David Sloan Wilson
Betyg: 2 av 5

Evolution for Everyone har en agenda. Boken vill visa att evolutionen är för alla, både att lära sig och applicera, och att den dessutom kan vara så okontroversiell att den kan harmonisera religion och vetenskap. Det låter fint, men är bara rörigt. Wilson tar upp alltför många ämnen, berättar för många historier, och är dessutom ständigt närvarande som författare eftersom han ofta refererar till sig själv, sin hustru, sina barn, kollegor, vänner, etc. 390 sidor uppdelat på inte mindre än 36 kapitel skapar en osammanhängande, rörig och framförallt tråkig bok. Jag kan hålla med Wilson om att evolutionen borde vara för alla, det är trots allt en grundläggande teori om livet. Men för att det ska ske måste det finnas bättre böcker än såhär. Han har en del goda poänger i boken men de tappas bort, går förlorade i ett hav av långsamma exempel och tröttsamma anekdoter.
Och slutligen, som en kvardröjande tanke: Är det verkligen någonting positivt att försöka harmonisera religion och vetenskap?

Kategori: Sakprosa; Naturvetenskap
Förlag: Delta Trade Paperbacks
År: 2007; denna utgåva 2008
Antal sidor: 390
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

21 februari 2011

Recension: Doctor Sax

Titel: Doctor Sax
Författare: Jack Kerouac
Betyg: 1 av 5

Jack Kerouac är en av mina favoritförfattare. On the Road och Big Sur tillhör de böcker som jag älskar och läser om och om igen. Han styrka ligger i att kunna berätta en historia där det inte nödvändigtvid händer mycket, men det görs så levande att det inte spelar någon roll. Men Doctor Sax är ren smörja. Det gör ont i mig att behöva erkänna det, men boken är dålig litteratur. Det finns inget levande, inte det minsta sammanhang som känns viktigt. Det är bara riktigt, riktigt tråkigt.  

Doctor Sax är en roman à clef om Kerouacs uppväxt i Lowell, Massachusetts. Det handlar om död, om spöken, om rädsla. Det hade kunnat vara riktigt bra. Det hade kunnat visa en annan sida av Kerouac. Men jag är så uttråkad att jag bara tar mig halvvägs genom boken. 

Bokfakta
Kategori: Skönlitteratur; Biografi
Förlag: Harper Perennial
År: 1959; denna utgåva 2006
Antal sidor: 207
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

19 februari 2011

Recension: Prozac, min generations tröst


Titel: Prozac, min generations tröst
Författare: Elisabeth Wurtzel
Betyg: 5 av 5

Elisabeth Wutzel är i helvetet. Vad hon än gör, vart hon än går, bär hon med sig en svart våg av depression. Den kommer innan hon ens har nått tonåren, och även om den ibland ger vika återkommer den alltid med förnyad styrka tills hon är så nedkörd i botten att hon inte ens orkar ta livet av sig. Ändå lyckas hon på något sätt fungera. Hon lyckas upprätthålla relationen med sin krävande mor, lyckas hantera att hennes far övergav henne, lyckas jobba och studera litteraturhistoria vid Harvard. Men i hennes inre finns inget funktionellt.

Prozac, min generations tröst är berättelsen om depression. Om håglöshet, om tröstlöshet, om en förtvivlan så avgrundsdjup att det tycks som om det inte finns någon väg ut ur helvetet. Det är en bok om utbrott, vrede, om att inte kunna förklara vad som är fel, för en vet det inte själv.

Efter att jag hade plockat upp boken kunde jag inte släppa den. Och när den var slut kände jag sorgen över att det hela var över, att läsningen var till ända, inga fler sidor fanns kvar att insupa. Prozac är en av de bästa biografierna jag har läst i mitt liv. Den är stark och utelämnande, men inte självömkande. Jag vördar Wurtzels förmåga att beskriva såväl letargi som ensamhet. Berättelsen äger en enorm tyngd och ofta finns det inte ens en strimma hopp, men samtidigt flyter språket på likt en obändig ström. Detta är inte en bok som ska läsas, det är en bok som måste läsas, som inte får gå någon förbi. Det är en bok att gråta över, att försjunka i, att uppleva. Och framförallt är det en bok att förstå. För det jag älskar mest med denna bok är att den problematiserar. Den problematiserar samhället, Wurtzels egen familj, och depressionen som sådan. Bland annat förklarar Wurtzel att hon är kär i depressionen och att utan den känner hon sig vilsen, något som jag absolut kan relatera till. Psykisk ohälsa, oavsett om det är depression eller något annat, är inte något som en odelat vill göra sig av med; situationen är oftast mycket mer komplicerad än så. Och jag är glad för att Wurtzel inte har tvekat inför att lyfta upp de stora frågorna till ytan.

Det har även gjorts film av boken. Jag såg Prozac Nation för första gången för bara ett år sedan och tyckte att det var en bra film. Efter att ha läst boken kan jag dock säga att filmen är en besvikelse. Jag förstår att filmatisering av böcker är svårt, att mycket måste skäras bort och ibland förändras. Det jag inte kan förlåta är när grundstämningen förändras. I filmen framställs Elisabeth som ung, och allmänt söt och gullig. Boken, å andra sidan, visar på en helt annan ung kvinna, en som är mycket mer brådmogen, mörk och problematisk. Som exempel kan nämnas den scen i filmen då Elisabeth har förlorat oskulden och förklarar för vännen Ruby att hon tyckte att det var dags att börja ha sex som en normal nittonåring. Vilket ger intrycket av att Elisabeth är en tjej utan större erfarenhet, som har ”hållit på sig”. I boken är det annorlunda. Det Elisabeth menar när hon säger är att hon ska börja ha sex som en normal nittonåring är att hennes mun är trött av för många avsugningar och att hon därför tänker börja ha vaginalt sex. Det finns ett flertal liknande exempel, och jag motsätter mig att filmens Elisabeth framstår som så extremt endimensionell i jämförelse med boken.

Så slutsatsen är: Skippa filmen och läs boken!  

Originalets titel: Prozac Nation – Young and depressed in America
Översättare: Rikard Svartvik
Kategori: Sakprosa; Biografi; Psykologi
Förlag: LeanderMalmsten
År: 1994; denna utgåva 1995
Antal sidor: 432
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Recension: Galenskapens förförelse

Titel: Galenskapens förförelse - Om psykosens väsen
Författare: Edward M. Podvoll
Betyg: 3 av 5

Psykosen har alltid fascinerat människan. Oavsett om vi ser den som en genuin andlig upplevelse, som en annan värld att kliva in i, eller som sjukdom återkommer människor till den, undersöker den och försöker förstå. Vi värjer oss från tanken att vem som helst kan drabbas; men kanske är det just därför som vi förblir så fascinerade – vi tillåter oss sjunka ned i det som är annorlunda. Eller för den del lika. För mig, som har upplevt psykotiska symtom, är det en trygghet i att läsa om andras liknande upplevelser, att veta att jag inte är ensam och att kunna dra nytta av andras lärdomar.

Galenskapens förförelse är en något mastig bok. Den inleder med fyra fallbeskrivningar, fyra personer som alla har upplevt psykosen. John Perceval, som under sin levnadstid på 1800-talet upplevde en ettårig psykos och psykiatrisk vanvård; John Custance, som under 1900-talet upplevde de bipolära svängningarna; Donald Crowhurst som 1968 ställde upp i en segeltävling jorden runt när han ensam i sin båt blev psykotisk (hans båt hittades tom och hans kropp återfanns aldrig) och Henri Michaux, fransk poet som experimenterade med meskalin för att bättre förstå sig själv. Andra delen handlar om Podvolls eget arbete inom psykiatrin där han har försökt att utarbeta alternativ till institutionalisering och tunga mediciner, främst genom att skapa hemliknande miljöer och terapeutiska team.

Det finns en hel del i Galenskapens förförelse att anmärka på, men min främsta invändning är att den ibland ter sig lite väl flummig. Den tar in en hel del från buddismen och från så kallade naturreligioner, ser meditation och avslappning som ett nästintill måste, och romantiserar människans förgångna och hennes relation till jorden. Om boken hade varit lite nyare hade den säkerligen tagit upp det som är det stora slagordet inom psykiatrin idag: Mindfulness. Som ateist och sekulär är jag inte bara kritisk mot att bygga vård på andlighet, utan undrar också om detta inte är ett utslag för ”one size fits all”. Inte alla blir hjälpta av medveten närvaro, inte alla finner meditationsövningar avslappnande, etc.

Det som däremot är bokens styrka, förutom att den så väl beskriver psykosens väsen, är den empati som genomstrålar alla kapitel. Här finns inget fördömande, inget ensidigt tänkande om psykosen som ett alltigenom ont som måste bekämpas, utan en tolerans och empati för dessa människor lidande. Det finns en kraft att hjälpa snarare än att göra frisk, en kraft att se både det universella i psykosen och det unika i individen och hennes upplevelser. Och framförallt genomsyras boken av hopp. I en värld där många psykospatienter bedöms kroniskt sjuka talar Podvall om att det finns chans till återhämtning, kanske för alltid. 

Bokfakta
Originalets titel: The Seduction of Madness – Revolutionary Insights into the World of Psychosis and a Compassionate Approach to Recovery at Home
Översättare: Philippa Wiking
Kategori: Sakprosa; Psykologi
Förlag: Natur och Kultur
År: 1990; denna utgåva 1991
Antal sidor: 413
Läst tidigare: Nej


Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

15 februari 2011

Recension: Vad är litteraturvetenskap

Titel: Vad är litteraturvetenskap
Författare: Erik Bjerck Hagen
Originalets titel: Hva er litteraturvitenskap
Översättare: Margareta Brogren
Kategori: Sakprosa; Litteraturvetenskap
Förlag: Natur och Kultur
År: 2003; denna utgåva 2005
Antal sidor: 197
Betyg: 4 av 5
Läst tidigare: Nej

Vad är litteraturvetenskap är (föga förvånande) en introduktion till ämnet litteraturvetenskap. Den tar de stora frågorna inom ämnet:
1. Vad bör en ta med när man skall avgränsa det litterära verket?
2. Hur bör litteraturvetaren tänka om sig själv som subjekt när han bedriver litteraturvetenskaplig verksamhet?
3. Vad innebär det att tolka en litterär text?
4. Vad kan läsning av litteratur säga mig om mitt liv som historisk och social varelse och som privatperson?
5. Hur bör man definiera litteratur och diskutera litterär kvalitet?

På ett klart och tydligt, men ibland inte alldeles enkelt, sätt går Hagen igenom frågorna, förklarar olika sätt att se på saken och granskar dem kritiskt.

Jag valde att läsa denna bok just för att den är en introduktion. Även om jag själv läser mycket har jag aldrig läst litteraturvetenskap, varken som ämne på en institution eller som privatperson. Och jag tycker att jag gjorde ett bra val. Jag gillar att den inte förhåller sig neutralt utan istället är kritiskt granskande. Det jag saknar är mer hur en praktiskt går tillväga för att till exempel värderar en text, men å andra sidan kanske det ligger utanför bokens område. Men det jag tycker mest om är att den öppnar för vidare läsning, för att själv ställa frågor och för att själv komma fram till svar.

Jag lånade boken på biblioteket, men överväger starkt att köpa den. För även om det är en introduktionsbok känner jag att det finns mer att hämta i den än vad som syns vid en första läsning.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,

Tankar kring "Stenbockens vändkrets"

Titel: Stenbockens vändkrets
Författare: Henry Miller
Originalets titel: Tropic of Capricorn
Översättare: Gösta Wedberg
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Wahlström & Widstrand
År: 1939; denna utgåva 1965
Antal sidor: 325
Betyg: 2 av 5
Läst tidigare: Nej

Jag läste Kräftans vändkrets för inte så länge sedan och gillade den skarpt. Jag gillade tonen, språket, utläggningarna, tankarna. Så därför hade jag höga förväntningar om Stenbockens vändkrets. Men jag är djupt besviken. Det är som om Henry Miller har fastnat i sina egna tankar, han försöker få ned dem på papper men lyckas inte riktigt, i alla fall inte på ett sätt som blir begripligt för mig.  Istället känns det bara som struntprat, ordbajs, konstiga metaforer som inte hänger ihop. Kanske är det bara jag som inte förstår, men jag är djupt uttråkad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

14 februari 2011

Recension: Rockdale

Titel: Rockdale - The Growth of an American Village in the Early Industrial Revolution
Författare: Anthony F.C. Wallace
Kategori: Historia
Förlag: W W Norton & Company
År: 1972, denna utgåva 1980
Antal sidor: 554
Betyg: 3 av 5
Läst tidigare: Nej

Rockdale är ett litet samhälle i sydöstra Pennsylvania, USA. Under mitten av 1800-talet hade det färre än 2000 invånare, många av dem involverade i tillverkningen av bomullsprodukter.  Drivna av vattenkraft fanns ett flertal fabriker som tillverkade garn och tyg från råbomull med hjälp av nyligen uppfunna maskiner. Det är om detta som Rockdale – The Growth of an American Village in the Early Industrial Revolution handlar. Det är berättelse om hur ett litet samhälle kom att domineras av industriell tillverkning, om de ekonomiska och sociala villkor som möjliggjorde detta, men framförallt handlar det om människorna. Från de välbärgade ägarna via de kvalificerade arbetarna till de allra fattigaste. Om livsvillkor och pengar, men också om religion, politik och hur de själva såg på den tidsålder de levde i, en tidsålder av skarp förändring. Under mitten av 1800-talet genomgick Rockdale den industriella revolutionen, men också det amerikanska inbördeskriget. Och efter det skulle livet aldrig te sig detsamma.

Rockdale är ett fascinerande stycke partikulärhistoria, en djupdykning där strukturer och strukturförändringar manifesteras i ett fåtal människor och deras liv. Första delen av boken fann jag dock mördande tråkig; för efter en inledande presentation följer en uppräkning om hur maskinerna i fabrikerna fungerade, vad som skiljde olika maskiner åt, och vad de producerade för produkter. Och allt detta på engelska! Ärligt talat orkade jag efter ett tag inte slå upp alla dessa främmande termer om maskindelar och liknande. Men jag är glad att jag höll ut, för sedan följer områden som jag finner mycket mer intressanta – hur människor från olika samhällsklasser levde, hur de interagerade, arbetarnas villkor, människors livssyn och hur de påverkades av samhällsförändringarna. Klart står att religion var ett viktigt ämne, de som inte sågs som kristna eller som ”rätt typ” av kristna stigmatiserades, religionen lade också grunden för moralen och för många blev den ett livsverk då de satsade hårt på till exempel välgörenhet. Wallace skriver tydligt och belysande, och bär upp sin bok inte bara på en väl utarbetad notapparat utan också en lång rad väl avvägda citat.

Jag hade velat se mer om hur arbetarna såg på sig själva och det jobb de utförde, hur de såg på förändringarna och införandet av alltmer specialiserade maskiner. Men att det inte finns med beror på avsaknad av källor, inte på en brist hos författaren. För det står klart att han verkligen kände för de människor han skrev om, oavsett om han gillade dem eller ej. Annars hade han aldrig kunnat göra dem så levande som han har gjort.

Det som drar ned betyget är dels den överdrivet långa produktionsbeskrivningen, samt det som är faran för alla som skrivet historia – alla namn, årtal, platser och dylikt som är rent ut sagt omöjligt att hålla i minnet. Men det är ändå en bok jag rekommenderar.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , ,

13 februari 2011

Jag skulle ju bara... (Biblioteket är en farlig plats)

Jag skulle ju bara lämna tillbaka lånade böcker. Och sedan skulle jag bara hitta en specifik bok. Och sedan skulle jag bara se om det fanns något intressant i biografi-hyllan. För att bara gå upp en våning och titta om det fanns några grundböcker i litteraturvetenskap. Och bara se om det fanns något jag inte redan har läst av William Burroughs inne (det gjorde det som tur var inte).

Så jag kom hem med "bara" sex böcker. Trots att det finns minst 20 böcker i min bokhylla som jag ska läsa. Jag kan inte motstå böcker. Så fort jag kliver in på ett bibliotek eller i en bokaffär är det som om böckerna ropar och viskar till mig: "Plocka upp mig. Köp mig. LÄS MIG! Placera mig varsamt i din hylla och ta hand om mig!". Som om de vore förlorade barn som skulle gå under utan min omsorg. Och jag är svag. Svag för böcker, helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

11 februari 2011

Recension: Mapping Human History

Titel: Mapping Human History - Unravelling the Mystery of Adam and Eve
Författare: Steve Olson
Kategori: Förhistoria
Förlag: Bloomsbury
År: 2002; denna utgåva 2003
Antal sidor: 293
Betyg: 4 av 5
Läst tidigare: Nej

Människans historia är både lång och kort. Å ena sidan började vi utvecklas från aporna till mer människolika varelser för miljoner år sedan. Å andra sidan har moderna människor funnits i mindre än ett par hundratusen år. Det är en komplicerad historia full av frågor. Alla (förutom några få galningar, till exempel kreationisterna) är överens om att människan utvecklades i Afrika och sedan spred sig därifrån över jordklotet. Men vilka var dessa få som emigrerade? Hur levde de? Och hur lyckades de så framgångsrikt tränga undan alla de förhistoriska människor som hade spridit sig över Asien och Europa?

Betoningen i Mapping Human History ligger dock på det som hände sedan, efter att de moderna människorna hade etablerat sig som den enda människoarten. Vi tog oss till så avlägsna delar som Australien och Amerika, vi utvecklades jordbruk, skriftspråk och sofistikerade verktyg. Och sakta, sakta blev vi mer olika varandra. Men olikheten är enbart ytlig, rent bokstavligt talat. De yttre skillnader vi kan se mellan folkgrupper speglas sällan i våra gener, istället är mer genetiskt lika varandra än vad som ofta tas för givet. Mapping Human History är inte bara en historia om hur människan spred sig utan också en pungspark till alla rasbiologer, rasister och annat pack som försöker identifiera olikheter mellan människor och behandla dem därefter. Att dela in människan i genetiska raser är en omöjlighet – gränserna mellan vissa grupper och andra går in i varandra så att inga skarpa linjer går att utskilja. Snarare är det så att den genetiska mångfalden inom en grupp är större än den mellan grupper.

Jag gillar Mapping Human History starkt. Det är en lättläst bok om en komplicerad historia, och en som inte skräder orden. Vilket är bra i en värld där allt som rör genetik verkar kunna användas av rasseparatister som vill bevisa sig själva som högre moraliskt stående på en genetisk plattform. Med belysande exempel från både nu och då visar den att vi alla egentligen bara är en och samma sak – människor.

Den är också (tyvärr) ett exempel på hur böcker inom vissa områden snart blir föråldrade. Till exempel talar den om hur osannolikt det är att människor skulle ha fått barn tillsammans med Neandertalare, trots att nyare forskning verkar visa att så är fallet. Men trots detta och ett par andra åsikter som senare har vederlagts av forskning gjord de senaste åren är det en läsvärd bok, en intressant bok, och en bok att fundera långt och länge över.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

5 februari 2011

Recension: Järnvägen Jorden

Originalets titel: Lonesome traveller
Översättare: Per Planhammar
Kategori: Biografi; Skönlitteratur; Noveller
Förlag: Bakhåll
År: 1960, denna utgåva 2010
Antal sidor: 206
Betyg: 3 av 5
Läst tidigare: Nej

Järnvägen Jorden är en samling noveller av Kerouac, upplagda så att de kan läsas som en roman. Temat är Kerouac på resande fot, med början då han nästan mönstrade på en båt i San Pedro, via Mexiko, Kalifornien, Karibien, New York, Desolation Peak och Europa. Oavsett om han är resande eller ej är hans rastlösa sinne alltid på väg.

De två bästa novellerna är inledningsnovellen Den hemlösa nattens kajer och Ensam på en bergstopp. Den förstnämnda visar Kerouacs styrka att skriva levande berättelser där det inte händer så mycket. Han åker för att mönstra på en båt men blir avvisad i sista stund, och bestämmer sig för att istället åka till Mexiko. Den sistnämnda är Kerouacs när hans språk är som vackrast, ensam på en bergstopp som eldvaktare i 63 dagar.

”Ingen människa borde gå igenom livet utan att någon gång ha upplevt hälsosam, till och med tråkig, ensamhet i vildmarken, och finna sig själv, lita helt och hållet på sig själv och därigenom hitta sin sanna och dolda styrka. – Att till exempel lära sig äta när man är hungrig och sova när man är trött.” (s 139)

Jag gillar Kerouacs prosa, hans språk och medvetandeströmmar. Jag gillar hans hängivenhet och hans utläggningar. Och i denna samling noveller finns Kerouac när han är som bäst, men också när han är som sämst. Till exempel novellen Den långa resan till Europa där han reser med båt till Paris via Tanger, Marocko, och sedan vidare till London. Det är en riktigt tråkig berättelse, där hans medvetandeström aldrig får liv. Istället bryts den upp, blir till småbitar som faller mellan fingrarna på mig, och jag kommer på mig själv med att gäspa.

När Kerouac är bra finns det ett enormt driv i texten, och när han är dålig är han ungefär lika underhållande som en död groda. Vissa av novellerna i Järnvägen Jorden gör mig tacksam att de aldrig gjordes till en bok. Medan vissa får mig att bara längta efter mer. 

Tilläggas bör dock att Per Planhammar har gjort ett strålande jobb som översättare. 

Recension: Kräftans vändkrets

Titel: Kräftans vändkrets
Författare: Henry Miller
Originalets titel: Tropic of Cancer
Översättare: Sven Lundgren
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Wahlström & Widstrand
År: 1934, denna utgåva 1965
Antal sidor: 258
Betyg: 4 av 5
Läst tidigare: Nej

Berättelsen i Kräftans vändkrets är egentligen inte speciellt spännande; vi har alla hört den förr – en författare i Paris utan pengar, men med vänner. Han dricker sig full, promenerar omkring, ligger med horor, blir förälskad, tar ströjobb, etc. Helt enkelt hankar han sig fram och försöker roa sig på vägen.

Men trots den banala historien är Kräftans vändkrets lysande. Här blandas civilisationskritik med underbara reflektioner kring Paris som stad, dess invånare och dess platser. Och framförallt finns det ett oerhört driv i språket, en obändig kraft som bara kan komma av en konstnär. För en konstnär är någon som inte bara vill skapa, utan måste skapa, som tvingas att försöka göra en bit av sin själ till något materiellt, oavsett om det är en bok, en staty, en tavla, en sång… Det är här passionen finns, en ivrigt brinnande passion som inte låter sig släckas av något, en passion som förtär, som kanske tillsist dödar, men som skiljer konstnären från den vanlige medborgaren, för passionen är likgiltighetens motsats.

Miller har lyckats att materialisera en bit av sin egen själ, blotta den för omvärlden, och genom den andas han. Det är vacker dekadens som får mig att tänka på dagg över ruttnande hus, det är en lidande och sårad själ som visas upp, men den obändiga kraften fångar mig och håller mig kvar till sista sidan. Det är en bok att uppleva, snarare än läsa; en bok att dränka sig i som i en flod. Allt annat vore att förringa verket.

Dock är boken inte helt perfekt. Jag tycker att den är något ojämn och ibland gör den mig trött. Dessutom tar det många sidor innan en kommer till de riktigt bra bitarna. Tur bara att jag orkade så långt, för när en väl har tagit sig genom det första är den riktigt, riktigt bra.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , ,