27 juli 2011

Recension: Franny and Zooey

Titel: Franny and Zooey
Författare: J.D. Salinger
Betyg: 3+ av 5

Franny och Zooey är syster och bror. Berättelsen inleds med att Franny hittar en bok kallad The Way of the Pilgrim och får ett nervöst sammanbrott. Zooey, som är den äldre brodern, ger råd och försöker få Franny att se nya saker i sammanbrottet, vilket hon tillsist gör.

Ungefär så kan J.D. Salinger’s bok sammanfattas, men naturligtvis är sanningen mer komplex än så. The Way of the Pilgrim är en bok om en rysk man som söker efter spirituell vägledning och hur en ska be utan uppehåll (pray without ceasing).

”The idea, really, is that sooner or later, completely on its own, the prayer moves from the lips and the head down to a center in the heart and becomes an automatic function in the person, right along the heartbeat.”
(s 113)

(Bönen i fråga är “Lord Jesus Christ, Son of God, mave mercy on me, a sinner”. )

Frannys sammanbrott kan alltså ses som ett svar på hennes otillfredsställda jag i den här världen, som söker upplysning men inte vet hur hon skall gå tillväga. Zooeys råd, som i boken är brutalt framställda, tycks dock ge henne lindring och i slutet anas att hon har hittat den upplysning hon sökte.

*

Franny and Zooey är en märklig bok. Och jag kämpar med vad den vill ha sagt. Eller rättare sagt: Jag fattar inte. Är detta en bok om en syskonrelation, eller om att söka vägledning i högre världar än vår? Vad är det med boken och bönen, dessa två återkommanden teman, som lockade Salinger att skriva om detta? Tanken på att det vi gör kan bli automatiskt är inte ny. Tänk bara på dagens värld, fylld av råd om affirmationer, där om vi upprepar någon tillräckligt många gånger så blir det sant. Men vänder sig Salinger för eller mot Jesus? Kanske han inte vill ta ställning och bara försöker få oss att tänka i nya banor?

Helt ärligt: Jag vet inte vad jag ska skriva om Franny and Zooey. Någon som har läst den och kan hjälpa mig? För det kan väl inte vara så enkelt att detta är enbart en berättelse om två smarta, unga personer som kämpar för att skapa sig en egen plats i världen och inte följa strömmen: Eller?

*

Det finns många intressanta tankar i Franny and Zooey, även om jag kanske har missuppfattat dem. Var vår plats i världen är, var vi hör hemma, hur ser vi på och dömer andra. Detta är stora, stora frågor. Och kanske det är därför jag kämpar så med boken, för den är bara 200 sidor lång. Det finns helt enkelt inte utrymme för att jag ska kunna sjunka ned och verkligen förstå. Det enda som lyser som en fyr genom boken är dess icke-konformistiska fana som vajar högt. Franny är inte bara trött på konformismen inom hennes college, där alla tycks lika, utan trött på även de som strävar så mycket efter att vara annorlunda att de tycks bli mer och mer lika varandra i sin strävan. (Själv associerar jag självklart detta till min ungdomstid som punkare: Oh yez, vad vi ville vara unika, men egentligen bara gjorde oss till kopior av varandra.)

Franny and Zooey är inte en bok jag vill släppa. Det finns mycket i den, speciellt i språket, som lockar mig att läsa om den, att försöka förstå och gräva djupare. Jag ger boken en trea i betyg, men det är ett osäkert betyg. Det är plågsamt att sätta ett betyg på en bok en inte förstår. Men eftersom jag inte vill släppa den är det okej att betyget är osäkert: Jag har ju rätt att ändra mig vid senare omläsning.

Bokfakta
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Little, Brown and Company
År: 1955 & 1957; denna utgåva 1991
Antal sidor: 202
Läst tidigare: Nej

Bok 32 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

3 kommentarer:

snowflake sa...

Två bloggar i rad tar upp Franny och Zooey just ikväll, vad kan det betyda? (ni skrev inte samtidigt, det är jag som ligger några veckor efter med min läsning, men ändå.)

Jag förstår ungefär lika mycket/lite som du om vad Salionger vill säga, och är egentligen inte så intresserad heller. Jag tycker bara att boken var så väldigt bra, hela känslan i den grep mig mycket. Skrev såhär då jag läst den: http://snowflakesinrain.wordpress.com/2010/11/26/j-d-salinger-franny-and-zooey/

Och den första bloggen som skrev om F&Z är Vixxtoria: http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2011/07/saker-som-man-glomt-att-man-ville.html

Charlyene sa...

Till snowflake:

Intressant. Min läsning låg nog nära din, men det är så mycket som jag verkligen inte förstår. :( Eller... är det jag som vill tränga in djupare i något som inte går att tränga djupare in i?

Cello Jr sa...

Två bloggar i rad får mig att tänka på ett fenomen, som jag ofta
drabbas av: synkronicitet.

Läser "Franny och Zoey" på svenska just nu och ser den som en fortsättning på Räddaren i nöden.

Likheten är slående: inte minst föraktet för vuxenvärldens hyckleri. Ytligheten.

Den där bönen som du nämner, lockade mig att läsa. Jag är bekant med den sedan länge. Axel Springer, grundaren av Bild Zeitung, använde den bönen enligt en dramadokumentär om honom som jag såg på tv för flera år se'n.

Mitt inre jublar gång på gång under läsningen. Jag tycker texten är så humoristisk och intressant. Speciellt brevet från B.

Seymour, brodern som begick självmord, skildras i en novell
som heter A Perfect Day for Bananfish.

En riktigt obehaglig historia.

http://en.wikipedia.org/wiki/A_Perfect_Day_for_Bananafish

Allt som allt - mycket tror jag
anspelar på Salingers egen uppväxt, men är osäker om det verkligen är så.

The Royal Tannenbaums är förresten löst baserad på Franny and Zoey, har jag för mig.


Mvh

Cello Jr