All kinds of books

Recension: A Clockwork Orange (som i år fyller 50 år!)

2012-03-09T07:28:00.000+01:00

Jag vet att jag är lite tidigt ute, men i maj i år fyller A Clockwork Orange 50 år! Och jag tänkte passa på att fira med en omläsning. Jag läste boken för ett par år sedan och blev mycket förtjust. Den höll nästan lika bra för en omläsning, även nyhetens behag hade försvunnit. Det är fortfarande en mycket bra bok och jag tycker att ni också skall passa på att läsa (om) den inför halvsekel-födelsedagen.

Anthony Burgess' mest kända bok handlar om 15-årige Alex som spenderar nätterna med att gå i skolan (i alla fall ibland) och kvällarna med att råna, misshandla och våldta. Livet ter sig trist och tråkigt utan detta "ultra-violence" och "moloko plus" (dvs mjölk spetsad med droger). Men inget gott kan vara och en dag vänder Alex' droogs honom ryggen och han åker fast för mord. Dömd till ett långt fängelsestraff söker han sig till Bibeln som tröst, men inte för dess kärleksbudskap utan för dess våld.

En dag dör en man i Alex' cell och han blir såklart anklagad för att ha utfört mordet. Det är då det bestäms att han skall genomgå Ludvico-tekniken; en teknik som genom droger och filmer skall få Alex att aldrig mer vilja begå våld, ja tillochmed göra honom sjuk om han försöker. Behandlingen är lyckad och Alex släpps fri.

*
Det kan tyckas konstigt att en så konservativ man som Burgess' har skrivit en så nyskapande bok, men om en tänker efter kanske det inte är så konstigt ändå. För Burgess' var en tvivlande katolik och underliggande i A Clockwork Orange finns frågan om arvsynden och den fria viljan. Är det bättre att välja att vara ond än att vara god utan att ha något val? Svaret är ett rungande: JA! Fängelseprästen säger: "Goodness comes from within /.../. Goodness is something chosen. When a man cannot chose he ceases to be a man." (s 63)

*
Mycket av styrkan i A Clockwork Orange ligger i dess språk, dess nyskapande slang kallad nasdat. Det är inte nödvändigtvis så att en måste förstå varje ord, istället ligger styrkan i att den skapar en väv av slang, språk och rytmik. Det märks att Burgess', förutom att vara författare, även var kompositör. Språket har en klang som jag inte har funnit i någon annan bok.

*
Burgess själv ansåg att boken var ett av hans mindre betydande verk och att den endast fick sådan genomslagskraft genom Stanley Kubrick's film. Själv tycker jag att boken är väl läsvärd, intressant och precis tillräckligt svår för att jag skall hålla mig på tå, men inte tröttna för att det blir för tungt. Men den passar bäst för långsam läsning, så att en kan ta in alla detaljer och nyanser. För det finns många. Förutom frågan om den fria viljan finns frågorna om konsten som moralhöjare och vad det innebär att växa upp, bara för att nämna ett par exempel.

Så läs, eller läs om! Det är en bok som har mer i sig än bara det våld som cirkulerar på ytan.

Bokfakta

Titel: A Clockwork Orange

Författare: Anthony Burgess

Betyg: 4

Kategori: Skönlitteratur; Klassiker

Förlag: Penguin Modern Classics

År: 1962; denna utgåva 1996

Antal sidor: 141

Läst tidigare: Ja

Läs även andra bloggares åsikter om A Clockwork Orange, Anthony Burgess, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, bokrecension, recension, den fria viljan, våld. ondska, godhet

Dagen till ära skall jag läsa Alice Munro

2012-03-08T03:49:00.001+01:00

Eftersom det är internationella kvinnodagen skall jag dagen till ära börja läsa den första kvinnliga författaren för året: Alice Munro's Too Much Happiness. Den har hyllats i press och i bloggar, så förväntningarna är höga.

Någon som har läst? Vad tyckte ni?

Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, kvinnliga författare, Alice Munro, Too Much Happiness, förväntningar, noveller, böcker, litteratur, läsning

Recension: En dåre fri

2012-03-04T10:03:00.000+01:00

En dåre fri är Beate Grimsruds berättelse om Espen, Emil och Erik som alla delar kropp med Eli. Åh, denna Eli - varken man eller kvinna, varken fri eller ofri. Schizofren säger läkarna (och det blir en hel del läkare under årens lopp) och därmed fast i vanföreställningar. Men också fri genom sitt författarskap. För detta är en bok med många lager. På ytan händer inte så mycket egentligen - vi får följa Eli från bardomen till 40-årsåldern, från det att rösterna dyker upp genom livet då de blir fler och fler. Det är doktorer och mediciner och sjukhusvistelser. Det är vänskap, kärlek och skrivande. Men det är många frågor som ställs: Vad är kön? Vad är det att vara psykiskt frisk? Vad behöver vi för att vara människor?

En dåre fri är en mycket bra bok. Den är välskriven; uppdelad i korta stycken sprängfyllda med stoff för hjärnan. Språket är enkelt och så lekande att det flyter in i mig utan att jag tänker på det, och måste tvinga mig själv att stanna upp för att inte låta allting bara rusa förbi mig (jag är rädd att jag skall missa någonting). Det som för att det inte får full pott i betygsskalan är att jag tycker att även om ämnet är fascinerande så är det också lite uttjatat. Den galne författaren, det galna skrivandet geniet - har vi inte hört det förr? Det är tur att Eli's undran om hen är man eller kvinna kommer in, annars hade historien blivit alldeles för platt.

Så nej, riktigt på topp är boken inte. Men den kommer riktigt, riktigt nära. För trots sitt klichéartade innehåll lyckas Grimsrud berätta historien som om den vore ny. Och det säger en hel del om styrkan i texten.

Bokfakta

Titel: En dåre fri

Författare: Beate Grimsrud

Betyg: 4+

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Bonnierpocket

År: 2010; denna utgåva 2011

Antal sidor: 477

Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om En dåre fri, Beate Grimsrud, recension, bokrecension, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, psykisk hälsa, pstkisk ohälsa, skrivande

Summering: Februari

2012-03-01T08:23:00.000+01:00

3 utlästa böcker, och en halvläst bok, under Februari. Det går trögt nu, riktigt trögt. Läslusten infinner sig inte riktigt, mycket för att jag länge kämpade med The State of Africa av Martin Meredith. Den var som en blockad. Den fick all läsning att verka dödstrist och tråkig och bara blä. Det var först när jag släppte den som jag kom någonstans överhuvudtaget. Vissa böcker är helt enkelt inte värda att läsa. Men frågan uppstår såklart: Hur långt ska en läsa innan en ger upp?

När det äntligen släppte kunde jag koncentrera mig på roligare saker. Som att läsa Anthony Burgess' självbiografier. Det var underhållande läsning, även om långa passager var sega. Ingen recension kommer att komma, då jag inte riktigt vet vad jag skall säga. Självbiografier är svåra; hur vet en vad som är "sant" och vad som är författarens försköning? Burgess lyckades dock iallafall med att vara rolig, och framställer sig själv som en man som både har stor drivkraft och är rätt misslyckad på en och samma gång.

Jag hoppas att Mars månad blir en bättre läsmånad för mig.

Lästa böcker under Februari:
Midnattsbarnen av Salman Rushdie (Betyg: 3)
The State of Africa - A History of Fifty Years of Independence av Martin Meredith (Betyg: ?, ej utläst)
Bekännelser - Lille Wilson och store Gud av Anthony Burgess (Betyg: -4)
You've Had Your Time - Being the Second Part of the Confessions of Anthony Burgess av Anthony Burgess (Betyg: -3)

Läs även andra bloggares åsikter om summering, böcker, litteratur, läsning, midnattsbarnen, salman rushdie, anthony burgess, bekännelser, läslust, trög läsning

Recension: Midnattsbarnen

2012-02-06T12:13:00.000+01:00

Det har gått några dagar sedan jag läste ut Midnattsbarnen av Salman Rushdie och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om boken. Å ena sidan är det en fantastisk historia; å andra sidan är den lite långtråkig.

Boken handlar om de barn som föds vid midnattstimmen år 1947 då Indien blev självständigt. De har en rad magiska förmågor; ju närmare midnattsslaget desto mer fantastiska. Saleem Sinai föddes precis vid midnatt och har förmågan att se in i andras hjärtan, läsa deras tankar om en så vill. Han hör människors inre röster och kan samla dem i sitt huvud för att de skall utbyta tankar. Han öde är länkat tillsammans med hans land. Men barn är barn, och precis som vilka andra barn käbblar de och kan inte komma överens. Speciellt störig är Shiva, barnet som också föddes vid midnatt och som på grund av en medveten förväxling kom att bytas ut mot Saleem och som således gjorde att Saleem kom att växa upp i en relativt välmående familj och Shiva i en som bara var totalt trasig.

*

Vi får följa Saleem långt innan han blev född i en historia av magisk realism. Det är en berättelse som borde tilltala mig och första halvan är fantastisk. Men någonstans i boken börjar det kännas som om Rushdie inte riktigt vet vad han håller på med. Han hoppar över långa stycken av Saleems liv och jag tycker att poängen går förlorad. Eller vänta nu - fanns det någon poäng? Jag har svårt att hitta den, svårt att tolka de underliggande strömmarna av hetta och frihet som lurar någonstans under orden men som inte riktigt kommer fram. Jag läser och läser, men har svårt att komma fram till något avslutande. Kanske är det just detta som är poängen - att det inte finns något avslut, inte ens när Saleem tar slut?

Jag ger Midnattsbarnen en trea i betyg. Jag vet att den har hyllats världen över, men det känns som om jag har missat något. Så bra tyckte jag faktiskt inte att den var.

Andra som har skrivit om Midnattsbarnen är Lyrans Noblesser.
Gillar du magisk realism rekommenderar jag Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez.
Läs också min recension av Salman Rushdie's The Satanic Verses.

Bokfakta

Titel: Midnattsbarnen

Författare: Salman Rushdie

Betyg: 3

Originaltitel: Midnight’s Children

Översättare: Cai Melin

Kategori: Skönlitteratur; Klassiker

Förlag: Bonniers

År: 1981; denna utgåva 1985

Antal sidor: 564

Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om Midnattsbarnen, Midnight's Children, Salman Rushdie, magisk realism, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension

Summering januari

2012-02-01T17:35:00.000+01:00

7 lästa böcker under januari månad får väl räknas som okej. Det blev enbart facklitteratur. Jag försöker att förstå världen; varför den ser ut som den gör. I februari skall det bli mer skönlitteratur. Jag har börjat med Midnattsbarnen av Salman Rushdie.

Månadens bästa blev I skuggan av framtiden av Sven-Eric Liedman, medan månadens sämsta var A Concise History of the Modern World. Två helt olika böcker, om olika ämnen, men ändå lite lika. De handlar båda om modernitet och den västerländska världen. Den ena idéhistorisk, den andra makrohistorisk. Så kan det vara. Jag rekommenderar iallafall den första varmt.

Läs även andra bloggares åsikter om summering, januari, böcker, litteratur, läsning, sakprosa, facklitteratur, att förstå världen

Recension: A Concise History of the Modern World

2012-01-28T12:41:00.001+01:00

A Concise History of the Modern World är William Woodruff's försök att samla världens historia från 1500-talet till nutid på strax över 500 sidor. Jag säger försök, för jag tycker inte att han lyckas speciellt väl. Undertiteln A Guide to World Affairs säger en hel del om boken; detta är makropolitik och inget annat. Men inte ens det lyckas han täcka in. Boken präglar av de problem som böcker om historia ofta har: Det blir fakta på fakta på fakta...; och inget så mycket mer. Detta är med andra ord traditionell historieskrivning och inte speciellt intressant. Dessutom är A Concise History... fylld av svepande, ytliga generaliseringar; men frågan är om det hade kunnat vara annorlunda när 500 års historia skall presenteras i en handvändning.

Det är egentligen inte det som stör mig mest. Det som stör mig är den imperialistiska tonen, det västerländska övertänkandet, den bombastiska tonen och det rent ut sagt nedsättande perspektivet som Woodruff anlägger. Här är ett exempel:

"However critical of Western expansion one may be, whatever disadvantages on may list against it, there can be no denying that it eventually brought within the grasp of mankind the hope of a better human lot." (s 134).

Eller vad sägs om detta:

"With a tradition of hierarchial tribalism, Africa has never been disposed to democratic politics." (s 270)

Jag skulle kunna göra en lång lista på citat med liknande ton, för boken är fylld av dem. Och, för att komma med ännu en känga åt en dålig bok: Den förutsätter förkunskaper som det inte är självklart att alla har. Jag har några universitetspoäng i historia, men det är inte alltid jag kan följa med Woodruff's resonemang eller förstå vad han menar.

Nej, A Concise History... är inte en bra bok om historia. Det är synd. För jag hade verkligen velat att den skulle vara bra, att den skulle kunna fungera som introduktion till världen. Men det gör den inte; så enkelt är det.

Bokfakta
Titel: A Concise History of the Modern World – 1500 to the Present: A Guide to World Affairs
Författare: William Woodruff
Betyg: 2+
Kategori: Sakprosa; Historia
Förlag: Abacus
År: 1991; denna utgåva 2005
Antal sidor: 532
Läst tidigare: Ja

Läs även andra bloggares åsikter om A Concise History of the Modern World, William Woodruff, historia, makrohistoria, böcker, litteratur, läsning, sakprosa, facklitteratur, recension, bokrecension

Recension: I skuggan av framtiden

2012-01-21T08:32:00.000+01:00

I skuggan av framtiden handlar om modernitetens idéhistoria, om hur vår värld kom att bli det den är idag. Det är ett västerländskt perspektiv som genomsyras av upplysningsprojektet, och mer specifikt det som Sven-Eric Liedman kallar för hård och mjuk upplysning. Den hårda är hård för att att "när de väl har kommit igång, kan fortsätta till synes oförtrutet" (s27). Den mjuka å andra sidan, måste upprätthållas och har inte samma kumulativa kraft. Vem kan säga om estetiken idag är bättre än för 100 år sedan? Eller etiken?

Ekonomi och politik dominerar idag våra liv; de har trängs in i vår livsvärld med Jürgen Habermas ord. "Är det så att den mjuka upplysningen enbart kan blomstra så länge den inte kommer in konflikt med den hårda?" (s29) frågar Liedman och det är en fråga utan ett enkelt svar.

Kapitel för kapitel tar Liedman upp frågor som tid och rum, etik och estetik. (Det intressantaste kapitlet är också det kortaste - nämligen vad det finns för trolldomsglans i avmystifierad värld?). Steg för steg byggs en komplicerad bild av upplysningsprojektet upp. Här dominerar rationalitet, men inte nödvändigtvis förnuft. Liedman kritiserar, med rätta, det tänkande för föreligger att enbart det som är här och nu skall prioriteras. Framtiden är oviss, men det betyder inte att den skall ignoreras.

Upplysningsprojektet gick ut på att om människa vet bättre så gör hen bättre. Men frågorna är då två: Vet vi idag bättre? Och handlar vi isåfall bättre?

I skuggan av framtiden (titeln är lånad från Augustinus) är en komplex bok som inte ger enkla svar. Den är stundtals något svår, men det är just för att den inte undviker det problematiska. Och just därför älskar jag den. För alla som vill förstå den moderna världen är denna bok livsviktig.

Bokfakta
Titel: I skuggan av framtiden – Modernitetens idéhistoria
Författare: Sven-Eric Liedman
Betyg: 4
Kategori: Sakprosa; Samhälle, Historia
Förlag: Bonnier Pocket
År: 1997; denna utgåva 1999
Antal sidor: 598
Läst tidigare: Ja

Läs även andra bloggares åsikter om I skuggan av framtiden, Modernitetens idéhistoria, Sven-Eric Liedman, böcker, litteratur, läsning, sakprosa, recension, bokrecension, historia, idéhistoria, samhälle

Två böcker, en författare: Jared Diamond

2012-01-18T21:25:00.000+01:00

Jag har nu läst om två böcker av Jared Diamond: Guns, Germs and Steel samt Collapse. Och det är intressant att se hur två böcker av samma författare kan vara så olika.

GGS handlar om varför världen ser ur som den gör; varför västvärlden har fått sådan dominans, varför de uppfinningar som väst gjort har tagit över världen, eller snarare varför de uppkom just i väst och inte någon annanstans. Collapse å andra sidan handlar om varför vissa samhällen överlever medan andra går under. Exemplen är historiska, men många paralleller dras till nutiden.

I GGS utgår Diamond från en universalistisk princip: Alla människor är lika, men omgivningarna skiftar. I Collapse är det istället omvänt: Omgivningarna må skifta, men än mer så hur människor reagerar på dessa omgivningar.

Jag gillar båda böckerna, men GGS är klart bäst. Diamond lyser när han försöker att frångå rasistiska förklaringar om västvärldens dominans. Collapse är på sin höjd bra, men har många problem: Främst är dess virrighet och det stora problem som kommer med att försöka förklara människors handlingar utifrån sporadiska spår, som tex arkeologiska bevis. Därmed slutar Collapse ofta i rena spekulationer.

GGS är stjärnböcken där Collapse känns som en sämre uppföljare, skriven mest för att det skall skrivas något. Ungefär som när storfilmer får en uppföljare bara för att vågen skall ridas. Det positiva med Collapse är dock att den frångår den geografiska determinism som präglar GGS.

Båda böckerna rekommenderas att läsas, gärna i följd så att kontrasten kommer fram.

Bokfakta

Titel: Guns, Germ and Steel – A Short History of Everybody for the Last 13,000 Years
Författare: Jared Diamond
Betyg: 4
Kategori: Sakprosa; Historia; Förhistoria
Förlag: Vintage
År: 1997; denna utgåva 2005
Antal sidor: 480
Läst tidigare: Ja

Titel: Collapse – How Societies Choose to Fail or Survive
Författare: Jared Diamond
Betyg: 3
Kategori: Sakprosa; Historia
Förlag: Penguin Books
År: 2005; denna utgåva 2006
Antal sidor: 576
Läst tidigare: Ja

Läs även andra bloggares åsikter om Jared Diamond, Guns Germs and Steel, Collapse, böcker, sakprosa, prosa, litteratur, läsning, recension, bokrecension, jämförelse

Jag känner denna plats

2012-01-12T04:12:00.000+01:00

Jag känner denna plats;
mina drömmar har hemsökt den
genom dimmorna
Jag menade aldrig att den skulle bli fysisk

Känner du vinden och kramar du
dina händer genom fickorna
när de rullande stenarna kommer ned
mot stranden?

Så...
vågornas spel över nötta benpipor och
grå skor
Så...
solens förbannelse; överljudande toner av gult
Så...
Krackeleringen i stenen är din och min och din och min och...
Så...
Drivs vi vidare genom dimma

Kalla mig närmare
med de hemliga namn vi nästa glömt

(Här finns inga änglar att vägleda oss)

Kalla mig närmare och insup mig
i dina kristagrumliga ögon
(Du äter allt jag aldrig varit)

Så....
Detta är slutet för gnisslare
och drömmar
Så...
Du svär att ge upp men
Så...
biter du dig kvar

Jag känner denna plats.
Den är din och min och din och min och
så...

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, lyrik, dikt, dikter

Tankar kring årets första utlästa bok

2012-01-03T17:29:00.000+01:00

Årets första bok är nu utläst. Det blev Why the West Rules - For Now: The Patterns of History and What They Reveal About the Future av Ian Morris.

Det är en bok som försöker förklara Västs maktövertag utan att ge förklaring i rasistiska eller kulturella skillnader. Den kritiserar både de som ser Västs övertag som grundat i ett konstant övertag sedan människans första förflyttning ut ur Afrika, och de som bara tittar några hundra år tillbaka och försöker förklara övertaget med den industriella revolutionen (vilket egentligen inte förklarar mycket alls, eftersom det inte säger något om varför den industriella revolutionen sprang upp ur väst och inte öst).

Istället bör vi titta längre tillbaka, säger Morris, och förklarar Västs övertag med dess geografiska läge som samman med det politiska och sociala tillståndet skapade den industriella revolutionen. Ett övertag kanske inte kommer att vara speciellt länge till...

Why the West Rules... är en intressant bok. Men den har också många problem. De två största är:
1) Mångfalden av fakta gör att det övergripande temat försvinner (ett problem som många böcker om historia delar), och
2) Det finns en determinism som präglar boken, som om social utveckling är något oundvikligt och historien har sin gång oavsett människorna som lever genom tiderna.

Det är speciellt det sistnämnda jag har problem med. Att se historia som något som är oberoende av de val som människor gör är djupt problematiskt. Lika problematiskt är det motsatta synsättet - att se historia som enbart något som några få inflytelserika människor skapar genom sina val. Själv vet jag inte riktigt vilket läger jag egentligen står i och har därför svårt att bedöma boken. Men jag tycker ändå den är klart läsvärd, inte minst för att den får en att fråga sig själv: Vad är egentligen historia?

Bokfakta
Titel: Why the West Rules – For Now: The Patterns of History and What They Reveal About the Future
Författare: Ian Morris
Betyg: 3
Kategori: Sakprosa; Historia
Förlag: Profile Books
År: 2010; denna utgåva 2011
Antal sidor: 750
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om Why the West Rules, Ian Morris, sakprosa, facklitteratur, historia, böcker, litteratur, läsning, betyg 3

Bruten tystnad och rekommendationer

2011-12-29T12:00:00.001+01:00

Här har det varit tyst ett bra tag. Det beror på att jag inte har läst något överhuvudtaget på ett bra tag. Förutom nu det sista då jag åter läste om Mad, Bad and Sad - A History of Women and the Mind Doctors From 1800 to the Present av Lisa Appignanesi. Jag har (som sagt) läst den tidigare, och recenserat den här.

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag inte har läst något. Kanske allt stickande och virkande jag har haft för mig har tagit över. Men jag hoppas att det kommer att bli ändring på det, och det snart! Läsande är ju trots allt en viktig del i mitt liv, så jag förstår inte hur jag bara ska släppa det.

Anyways... Nu är det nyår och listor sammanställs. Jag vill ju inte vara sämre, så här kommer min lista på årets bästa böcker:

Titus Groan av Mervyn Peake
Prozac, min generations tröst av Elisabeth Wurtzel
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquéz
I väntan på Godot av Samuel Beckett
Modernism: The Lure of Heresy - From Baudelaire to Beckett and Beyond av Peter Gay

Fiktioner av Joge Luis Borges
Utrensning av Sofi Oksanen
Middlesex av Jerrey Eugenides
Faust - Sorgespelets första del av Johann Wolfgang von Goethe
Jordens fördömda av Franz Fanon
HUNDRA PROCENT FETT av Liv Strömquist
JA TILL LIV av Liv Strömquist
PRINS CHARLES KÄNSLA av Liv Strömquist
EINSTEINS FRU av Liv Strömquist

Dessa är alltså de böcker som har fått en femma i betyg av mig under årets gång. Så sätt i gång och läs dem och njut!

Läs även andra bloggares åsikter om rekommendationer, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, lista

På grund av sjukdom

2011-11-12T08:28:00.000+01:00

På grund av sjukdom har bloggen legat nere ett bra tag. Och inte har det blivit mycket läst heller. Men jag har tagit till mig Liv Strömquist's underbara serier som jag rekommenderar vart. Jag brukar inte läsa serier, men dessa är både roliga och intelligenta! Så JA TILL LIV, och bloggen är därmed tillbaka.

Frågan är bara vad jag ska läsa nu. Ska jag ta en bok jag inte håller med om, eller något jag (förmodligen kommeraatt njuta av?)

Läs även andra bloggares åsikter om Liv Strömqust, serier, läsning, litteratur, böcker, bloggande, sjukdom

Hur betygsätta en bok jag inte hålller med om?

2011-10-25T03:54:00.000+02:00

Jag har tuggat mig genom en del tegelstenar den sista tiden. Av dem kan nämnas 2xKlein, nämligen både No Logo och Chockdoktrinen. Jag gillar hennes böcker, sätter hon skriver på. Ofta håller jag med, ibland inte, men det är rolig läsning trots det tunga ämnena. Snart kommer jag dock att läsa om en bok jag har läst tidigare, nämligen Samuel P. Huntington's The Clash Civilisations. Det är en bok som hävdar att kulturer står i evig motsättning mot varande. Och jag kan helt enkelt inte låsa bli att känna ilska. Men.. jag har för mig att boken är välskriven, så här kommer frågan: Om en bok är bra, men jag inte håller med om det som sägs, hur ska jag betygsätta en sådan bok?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, sakprosa, facklitteratur, betygssättning

Välkommen till min bokhylla! (Spara eller Slänga?)

2011-10-19T08:29:00.000+02:00

Jag har lag till en sida om vilka böcker min bokhylla innehåller. Det är ca 300 böcker som jag har läst eller åtminstone skummat. Och sedan sparat.

För faktum är att jag gör mig av med ganska mycket böcker. Jag hade lätt kunnat ha dubbelt så många, eller kanske tillochmed tredubbelt. Men jag vill inte spara böcker jag aldrig kommer att läsa om. De tar bara upp en massa plats. Så de åker till välgörenhet eller ibland till antikvariat. Kanske är det därför jag gillar bibblan så mycket, för där är det bara att lämna tillbaka böcker en inte gillar.

Så hur gör ni? Spara eller slänga?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, spara, slänga, bokhylla

Recension: 33 Revolutions Per Minute

2011-10-14T05:26:00.000+02:00

Titel: 33 Revolutions per Minute – A History of Protest Songs, from Billie Holiday to Green Day

Författare: Dorian Lynskey

Betyg: 3+ av 5

33 Revolutions… handlar om just det som titeln säger: En historia om protestsånger. Vad en protest sång egentligen är definieras dock väldigt löst, och spänner från det strukturella till det personliga. Det är 1900- & 2000-talen som berörs, även om det finns ett kortare avsnitt i bokens slut om protestsånger innan 1900-talet.

Här finns många namn, många sånger och många kategorier – från de svartas kamp för medborgerliga rättigheter till protester mot tystnaden efter 9/11. Det handlar ofta om det obekväma, om det som inte egentligen ”skall” sägas. Kanske är det just detta som är en protestsång? Många namn är välkända, som Bruce Springsteen, Green Day och Bob Dylan. Andra är mer alternativa, som Manic Street Preachers och The Specials. Och några har jag knappt ens hört talas om.

33 Revolutions… är en riktig tegelsten. Inte bara är den lång, den är också späckad av namn, låtar och årtal. Det är jobbigt att ta sig genom den, även om den är lättläst, för det känns som om ingenting riktigt fastnar för det finns för mycket att ta till sig.

En tegelsten har ofta samma problem, och så även denna: Det blir både för mycket och för ytligt på en och samma gång. Kapitlen är korta och narrationen blir lidande. Det är sporadiskt och sammanhanget blir ofta konstigt. Boken hade definitivt vunnit både på att ändra upplägget och på att göra kapitlen längre så att det inte blir så uppstyckat.

Boken är bra, men den ställer också svåra frågor. Jag undrar över sådant som urval, och varför vissa obskyra sånger nämns medan andra mer glöms. Och detta är såklart ofta mainstreammusik, även om ett avsnitt om afrikanska och latinamerikanska protestsångare finns. Det är oftast män och manligt; Joan Baez behandlas nästan som en fotnot, och då som Dylan’s flickvän. Och var finns The Doors?

Det är definitivt en läsvärd bok; en intressant och intelligent bok. Detta överväger problemen. Och efteråt undrar jag många saker, men kanske förstå och främst: Vad behövs för att skriva en protestsång? Skulle det gå att skriva en sådan sång i ett samhälle som Sverige där ingen gemensam fiende finns?

Bokfakta

Kategori: Samhälle; Sakprosa

Förlag: ecco

År: 2011

Antal sidor: 660

Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om 33 Revolutions Per Minute, Dorian Lynskey, böcker, litteratur, recension, bokrecension, boktips, musik, protestsånger

Ordning i bokhyllan

2011-10-13T08:21:00.000+02:00

(Halvvägs genom organiseringen)

(Slutresultat *pust*)

Slutligen bestämde jag mig för att sortera efter bokens namn. Kanske för att boken är viktigare än författaren? En jäkla tid tog det iallafall. Men nu är det klart. Och jag fick sorterat ut vissa böcker jag aldrig kommer att läsa igen. Så det känns skönt nu!

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, ordning, organisering

(O)ordning i bokhyllan - Hur soterar du?

2011-10-12T06:05:00.000+02:00

Jag har fyra bokhyllor. TV för böcker jag äger som jag tycker är bra. En för böcker jag äger som jag inte tycker är bra och som borde ges till välgörenhet. Och en där jag har böcker som jag ännu inte har läst.

De två förstnämnda är det nu total oordning i. Inte riktigt kaos, men nästan. Sista tiden har jag bara slängt in böcker där och inte på din plats. Plus att det ligger en hel del böcker på golvet. Som det ordningsfreak jag egentligen är MÅSTE NÅGOT GÖRAS!

Nu är bara frågan: Vilken ordning ska jag ha? Den klassiska där det sorteras efter författaren efternamn? Den lite mer vågade där det sorteras efter författaren förnamn? Eller ska jag sortera efter titelns namn? Frågan är: Är det boken eller författare som är viktigast?

Så... Hur sorterar ni? Vad fungerar för er?

Läs även andra bloggares åsikter om sortering, osorterar, bohylla, ordning, oordning, böcker, bokhylla

Ok, seriöst... Är jag en idiot?

2011-10-08T06:54:00.002+02:00

Okej, seriöst. Jag fattar inte. Boken i fråga är Dickens' A Tale of Two Cities, som handlar om Paris och London vid tiden runt den Franska Revolutionen. Det är meningen att det ska vara en kritik mot aristokratin. Men jag förstår helt enkelt inte. Det är inte det att jag inte förstår att det finns en poäng med bokens olika teman, det är mer att jag inte förstår bokens handling. För att få en uppfattning var jag tvungen att uppsöka Wikipedia. Och då är det illa.

Jag känner mig som en idiot. Efter att ha läst ganska många böcker är det sällan jag träffar på en jag så grundligt inte förstår. Och detta är Dickens! En välkänd författare, en omtyckt författare, en författare som många, många har läst. Vad är det för fel?

Ska jag skylla på Dickens? På hans långsamma stil, på hans alltför utförliga miljöbeskrivningar, på ahans många karaktärer, på hans (i nutiden) ålderdomliga dialoger? Knappast. Felet ligger nog hos mig. Jag är inte speciellt van vid att läsa den här typen av litteratur. Men det känns ändå i maggropen att ha hittat en välkänd bok som jag helt enkelt inte fattar. Usch och fy.

Är det någon här som har läst boken ifråga? Någon som tyckte den var klar och redig? Någon som förstod den? Någon som uppskattade den?

Och har ni andra böcker som ni helt enkelt inte fattade, medan andra i världen tycks uppskatta dem?

Läs även andra bloggares åsikter om Charles Dickens, A Tale of Two Cities, förstå, handling, skönlitteratur, idioti, skam

Läslista, vad jag läser just nu, och lite om en tegelsten

2011-10-05T09:36:00.000+02:00

En gång i tiden, dvs i mars när jag fyllde 29 år, bestämde jag mig för att skapa en lista på 100 böcker att läsa innan jag fyller 30. Jag har nu bestämd att den listan kan (på ren svenska) dra åt helvete. Jag kommer aldrig att ha läst alla dessa böcker innan slutet av mars nästa år. Helt enkelt för att det finns för många andra roliga böcker att läsa. Så listan kommer att ligga kvar, men jag kommer mer att se den som en generell "Att läsa"-lista, snarare än något som måste göras. Det slutade vara kul för ett tag sedan, och därför lägger jag ned projektet.

Tilläggas kan att jag har massor av böcker på min lista över böcker som jag vill läsa, böcker som jag inte har tagit upp bland de hundra. Plus att nya böcker ständigt tillkommer. Så varför begränsa mig själv på detta vis?

Så... Just nu läser jag Charles Dickens' A Tale of Two Cities, och den är inte helt enkel att tag sig genom. Jag gillar den (tror jag) men den är ganska tung att läsa och vissa scener är rent ut sagt obehagliga.
Sedan läser jag även en bok som min gamle proggare till far rekommenderade: Dorian Lynskey's 33 Revolutionens Per Minute - A History of Protest Songs From Billie Holiday to Green Day, och det är en riktigt tegelsten. Vissa böcker får mig att fundera över om de verkligen behöver vara så tjocka, men än så länge verkar 33 Revolutions... vara en av dem som rättfärdigar sina sidor. Kanske beror det på att ämnet är så stort och att varje kapitel handlar om en viss person eller en viss sång, och att det finns så många att berätta om. Varje kapitel är dessutom ganska kort, vilket för att boken är lättare att ta sig genom. Än så länge har jag bara läst 50 sidor, så det kanske är att ropa hej innan den andre hör dig, men just nu känns den verkligen spännande.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, läsning, litteratur, sakprosa, facklitteratur, skönlitteratur, Charles Dickens, A Tale of Two Cities, Dorian Lynskey, 33 Revolutions Per Minute, tegelstenar, listor, att läsa

Hjälp! (Vilken bok är detta?)

2011-10-02T08:36:00.000+02:00

Kom nyss att tänka på böcker ur min ungdom och hur ofta jag faktiskt inte minns namnet på dem. Så här är en jag inte vet namnet på, men som jag gärna skulle vilja veta.

Handlingen är ungefär såhär (med eventuella fel i mitt minne):

Pappan i en familj dör, mamman klarar de inte ekonomiskt. De flyttar till hennes föräldrar som aldrig har gillat hennes äkta man (för att han inte var rik) och slår mamman som straff. Barnen (snart tonåringar) låses in ett rum på vinden där de får stanna i flera år (tror jag). Mamman kommer på besök i deras rum ibland, men hon förändras. Det är uppenbart att hon har börjat gilla det goda, rika livet. En dag blir barnen kära i varandra, har sex och lyckas tillslut fly.

Läs även andra bloggares åsikter om hjälp, minne, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, ungdomsböcker, handling

Rapport september

2011-09-30T17:40:00.000+02:00

10 böcker läsa under september, färre recenserade. Orden vill liksom inte infinna sig.

Endast en fick högsta betyg: Franz Fanon's underbara Jordens fördömda, som jag slutligen läste ut. Det är en klassiker och det av goda skäl. Det är en analys av kolonialismen och en sådan som inte ryggar för våld. Nej, snarare säger den att våld är det enda språk kolonisatörerna förstår, för det är det enda språk de själva använder. För alla som är intresserade av samhälle, mänsklighet och makt är denna bok ett måste.

Glennys Howarth's utmärka Death and Dying fick mig att fundera över döden i litteraturen, och då mer specifikt skönlitteraturen. Vad hände med den goda döden, och varför skrivs det så lite om den? Om någon har några bra tips på litteratur som innehåller detta: GE MIG!

Två klassiker från min att läsa-lista kom också med. Båda två fick låga betyg. Stringberg och Dumas är uppenbarligen inget för mig. Vilket får mig att undra: Varför har dessa böcker någonsin klassats som klassiker?

Annars läste jag mest naturvetenskapliga populärverk. Och undrar över det här med allmänbildning. Det finns ju en skillnad mellan allmänbildning och bildning. Var gränsen dras har jag ingen aning om, men jag tycker att en borde ha ett hum om även sådant som inte ligger inom ens intresseområde. (Eller?) Själv är jag inte naturvetenskapligt lagd. Jag gillar att läsa om universums uppkomst, och om evolutionen och dess roll. Men längre än så kommer jag inte. Jag önskar att jag visste mer, men vet inte var jag ska börja. Så... Vad är allmänbildning för er? Och vad är bildning?

Lästa böcker

Betyg 5

Jordens fördömda av Franz Fanon

Betyg 4

En kort historik över nästan allting av Bill Bryson

Death and Dying: A Sociological Introduction av Glennys Howarth
Sexualitetens historia - Band 1: Viljan att veta av Michel Foucault

Betyg 3

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald

Descartes misstag - Känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan av Antonio R. Damasio

Kosmos - En kort historik av Stephen W. Hawking

Betyg 2

Röda Rummet av August Strindberg

The Count of Monte Cristo av Alexandre Dumas

Big Bang - Allt du behöver veta om universums uppkomst och lite till av Simon Singh

Övriga inlägg

Tegelsten - om väldigt tjocka böcker

Death and Dying (Om döden i litteraturen)

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, recensioner, ord, tankar, funderingar, bra böcker, dåliga böcker

Recension: The Count of Monte Cristo

2011-09-20T08:16:00.000+02:00

Titel: The Count of Monte Cristo

Författare: Alexandre Dumas

Betyg: 2 av 5

The Count of Monte Cristo är Alexandre Dumas klassiska berättelse om Edmund Dantès, mannen som blev felaktig anklagad för att försöka återinställa Napoleon till tronen. Inspärrad utan rättegång möter han en munk som ger honom redskap för att kunna fly, men också en omätlig rikedom. Med hjälp av den senare blir den förre sjömannen greven av Monte Cristo och tar hämnd på alla som har felat honom.

Jag skrev tidigare att det finns böcker som kan vinna på att kortas ned. Dumas’ 1462 sidor långa bok är definitivt en av dem. Jag måste erkänna att jag slutade bry mig om greven någonstans runt 500 sidor in i boken. Första delen var spännande, men sedan blev det helt enkelt bara tråkigt. Den är lättfattlig och lättläst, men formatet; denna enorma tyngd som alla dessa sidor ger (det är tungt att ens hålla boken, jag var tvungen att ha en kudde som stöd) gör att jag känner att boken kunde kortas ned till åtminstone hälften, eller mer. Inte blev det bättre av att Dantès är en totalt tråkig människa som inte kan göra något fel, som alltid får som han vill och som står för rättfärdigheten trots att han inte drar sig för något. För i slutändan tar han sin hämnd, får sin ungdomskärlek och allting löser sig på bästa sätt.

Varför är detta en klassiker, frågar jag mig. Varför räknas detta som ett verk av vikt? Kanske för att det är en ”spännande” äventyrshistoria. Kanske för att den är dåtidens deckare. Själv är jag, som sagt, bara uttråkad.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: The Modern Library

År: 1845-1846; denna utgåva 1996

Antal sidor: 1462

Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares åsikter om The Count of Monte Cristo, Greven av Monte Cristo, Alexandre Dumas, böcker, litteratur, skönlitteratur, klassiker, äventyrhistoria, läsning, recension, bokrecension

Death and Dying (om döden i litteraturen)

2011-09-15T20:56:00.000+02:00

Jag läser Glennys Howarth's Death and Dying: A Sociological Introduction. Och funderar över döden i böcker. Varför känns det som att döden nästan alltid är snabb och oväntad? Och då menar jag inte för läsaren utan för de som dör. Det känns som om döden består av mord, självmord, sjukdom, allmänt och bråd. Sällan kommer döden naturligt, utan som något som är ont.

Howarth skriver om den goda döden och den onda döden. Att i förmoderna samhällen var den goda döden den som kom naturligt, gärna med präster och liknande vid sidan. Sedan kom medikaliseringen av livet och döden i de moderna samhällena, och den goda döden bestod av familj och läkare. I det postmoderna samhället är den goda döden något som en väljer själv. Konstigt det där, med tanke på att självmord är så tabu.

Vad är då den onda döden? Fortfarande den som kommer snabbt och oväntat, den som tar livet från de unga. Kanske också den smärtsamma, utdragna döden?

Är det därför böcker tycks behandla den onda döden? För att den är mer spännande, mer kittlande, mer upphetsande? Döden är nutidens pornografi, både i böcker och film, skrivet Howarth. Och jag kan inte mycket mer än hålla med. Kanske är det därför deckare säljer så bra. Kanske är det därför serier som Criminal Minds visas på populärTV.

Howarth's bok handlar om döden ur ett socialt perspektiv. En bild där agentskap och strukturer blandas i den eviga debatten. Det är en bra bok. Är ni intresserade av döden så läs den.

Vad är era erfarenheter av döden i litteraturen?
Håller ni med, eller finns det många böcker som säger emot mig?

Läs även andra bloggares åsikter om döden, litteratur, böcker, läsning, självmord, deckare, spänning, Glennys Howarth, Death and Dying, sociologi

Tegelsten

2011-09-11T10:56:00.000+02:00

Så var det det där med tjocka böcker. En del är ren njutning (som John Pilger's Den dolda dagordningen), andra hade vunnit mycket på att kortas ned (Haruki Murakami's Fågeln som vrider upp världen är en av dem). Tegelstenar får mig ibland att undrar om de är tegelstenar för att författaren inte kan berätta historien på ett mer koncist sätt, eller om det faktiskt är nödvändigt att ta upp så mycket plats.

Jag har börjat läsa Alexandre Dumas' The Count of Monte Cristo, och femton kapitel in har jag ännu inte riktigt tröttnat. Men den blir segare och segare. Kanske jag ska ta och kämpa mig genom den ändå?

Så vad säger ni som har läst den? Är det värt besväret att ta sig genom över 1000 sidor?

Läs även andra bloggares åsikter om tjocka böcker, tegelsten, Alexandre Dumas, The Count of Monte Cristo, läsning, böcker, litteratur, skönlitteratur

Recension: Röda Rummet

2011-09-09T08:22:00.000+02:00

Titel: Röda Rummet – Skildringar ur artist- och författarlivet

Författare: August Strindberg

Betyg: 2 av 5

Röda Rummet handlar om den kämpande artisten, om motsättningen mellan konstnären och etablissemanget. I förgrunden står Arvid Falk, förr häradshövding men nu litteratör. Tillsammans med sina artistvänner måste han nu sälja sin själ för ynka summor för att överhuvudtaget bli läst. Han skriver om saker som inte intresserar honom, och han gör det på ett sätt som tilltalar de han skriver för men knappast honom själv.

Röda Rummets ämne är intressant, men jag tycker att den är dåligt skriven. Det är inte så mycket språket jag anmärker på som att det inte känns som en sammanhängande bok utan snarare en samling berättelser som tycks ha liten eller ingen kontakt med varandra. Visst, det finns en del förgrundspersoner som återkommer, men koherensen är minimal. Vad Strindberg vill ha sagt står klart – det är en ilsken man som är trött på att världen inte tycks kunna uppskatta hans skrivande, som tvingar artister, konstnärer och författare att utföra sitt hantverk för att bli köpta snarare än det som de själva vill åstadkomma. Men den grundläggande tanken försvinner i en myriad av berättelse vilka bara gör mig trött.

Jag läser i efterordet att Strindberg tyckte samma sak. Att han hellre ville att det skulle publiceras i separata delar snarare än i en roman. Jag vet inte om det hade gjort saken bättre, för kanske budskapet hade brutits ned i alltför små delar. Men vilket som, det är inte en bok jag njöt av.

Mitt andra klagomål handlar om karaktärerna. För mig är de centrala i en roman. Antingen måste de finnas där som ”riktiga” personer som jag kan ”lära känna” eller så måste de finnas enbart för att berätta historien. Det sistnämnda är svårt, och kräver en extraordinär skribent, som till exempel beatförfattaren och postmodernisten William Burroughs, som lyckas berätta historier utan att gå djupare in i personernas liv och omständigheter. Det jag avskyr är de böcker som ligger i något mellanläge – det finns karaktärer i boken om vilka berättas, personer som styr handlingen och som är viktiga för att den överhuvudtaget ska kunna berättas, men som aldrig får liv. Så skulle jag beskriva Röda Rummet, som en berättelse utan karaktärernas liv. Och då blir texten rent ut sagt riktigt, riktigt tråkig.

Nej, Röda Rummet är ingenting jag uppskattar. Kanske jag ska ta och läsa Inferno och se om detta är ett genomgående drag av Strindberg eller om Röda Rummet var ett sorgligt undantag.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur; Klassiker

Förlag: Norstedts

År: 1879; denna utgåva 2981

Antal sidor: 322

Läst tidigare: Ja

Bok 38 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om August Strindberg, Röda Rummet, klassiker, svensk klassiker, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, recension, bokrecension

Recension: Jordens fördömda

2011-09-06T06:52:00.000+02:00

Titel: Jordens fördömda

Författare: Franz Fanon

Betyg: 5

”Eftersom kolonialismen innebär en systematiserad negation av medmänniskan, en rasande vilja att förvägra medmänniskan alla mänskliga attribut, tvingar den det koloniserade folket att ständigt ställa sig frågan: ’Vem är jag egentligen?’” (s 205)

Jordens fördömda är ett rasande yl mot kolonialismen och den vite mannens förtryck. Men det är också en klarögd beskrivning av hur fattigdomen får infödd att ställa sig mot infödd. Med elegans och kraft visar Fanon hur kolonialismen tränger in i samhällets alla delar, in i människors hjärtan och splittrar dem. De universella kraven på mänskliga rättigheter finns inte här, för den svarte är inte människa, han är vilde och därmed djur. Men samtidigt är han inte djur, och genom motstånd och våld kan han förmänskliga sig själv och kasta av sig bojorna. Folket har en kraft alla kolonisatörer bör darra inför. Men sedan kommer det svåra: Att bygga upp ett land med en falsk bourgeoisie och kadrer som enbart vill ha kolonisatörernas plats.

Detta är inte en perfekt bok. Jag undrar över Fanons kulturbegrepp och vad han menar med det. Jordens fördömda är så kondenserad (den skrev på 10 veckor alldeles innan Fanon dog) att den är trög att ta sig genom. Så mycket får plats på 254 sidor att en omöjligt kan ta in allt. Jag tror också att den är rent ut sagt stötande för de som inte ligger till vänster på den politiska skalan, för den är en hård spark på borgarklassen och en hyllning av de revolutionära klasserna. Främst talar Fanon inte om proletariatet, för i koloniserade länder existerar knappt något sådant. Nej, det är till bönderna han ställer sin tilltro. Och han tror på våldets renande kraft, som det enda språk kolonisatören förstår. Men inte enbart. Första Världen måste hjälpa till, men inte i form av lån med räntor som omöjligtvis kan betalas tillbaka och krav på liberalisering och att marknadskrafterna (som bara ökar välfärden för de redan rika) skall vara allenarådande. Lösningarna är inte enkla och de måste alltid utgå från folket.

Fanon skriver på ett sätt som tränger in i själen. Tror du att kolonialismen inte angår dig? Vem tror du i slutändan betalar för din levnadsstandard? ”Europa har i verkligheten skapats av Tredje Världen” (s 102) skriver Fanon.

Detta är en bok att andas in. Låt orden svämma in genom dina ögon och tränga ned i din strupe. Känn den rumla runt i din bröstkord och bli till is i din mage. Men framförallt: LÄS och LÄS IGEN!

Bokfakta

Originalets titel: Les damnés de la terre

Översättare: Per-Olov Zennström

Kategori: Samhälle

Förlag: Leopard förlag

År: 1961; denna utgåva 2007

Antal sidor: 254

Läst tidigare: Delvis

Bok 36 av 100 att läsa innan jag blir 30. Och är du intresserad av postkolonialism och andrafiering rekommenderar jag Edward W. Said’s utmärkta Orientalism.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Franz Fanon, Jordens fördömda, sakprosa, samhälle, postkolonialism, böcker, litteratur, läsning, recension, bokrecension, boktips

Läslusten vänder åter? Jag hoppas det.

2011-09-05T08:11:00.000+02:00

På sista tiden har min läsande mer eller mindre legat i träda. Jag vet inte varför. Men idag bådar att bli en annorlunda dag! Jag vaknade klockan 6 och valde att spendera de två första timmarna med att återigen försöka mig på Fanon's Jordens fördömda och det gick lekande lätt! Kanske är detta knepet som kan åtgärda mitt problem - att läsa direkt på morgonen när jag är lugn och avslappnad. Jag hoppas det! För det vore underbart. Läsningen var ren njutning, så som det ska vara. Åh, lycka!

Jag behöver böckerna, behöver läsningen, behöver sjunka ned i andra verkligheter. Jag behöver andras andras ord, deras luft, nykommen ur deras lungor.

Så jag hoppas och ber att detta skall bli en vana, och att läsandet kan komma tillbaka med orkanens styrka och att jag kan flyga, virvla i dess vindar.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, avslappning, lästorka, läslust, behov, begär

Recension: The Great Gatsby

2011-09-02T11:33:00.000+02:00

Titel: The Great Gatsby

Författare: F. Scott Fitzgerald

Betyg: 3 av 5

Boken handlar om Nick Carraway som bestämmer sig för att flytta österut och träffar genom vänner Jay Gatsby. Detta är det övre samhällsskiktet under 1920-talet i USA, en tid då sprit var förbjuden men fanns ändå och när det fortfarande tolererades att en slog sin fru. Nick och Gatsby blir vänner, eller i alla fall något närmare än bekanta, och Nick hjälper till att ordna möten mellan vännen och hans gifta väninna, Daisy. Tillsammans, och även med Daisys man, träffas de, festar och lever livet tills helvetet bryter loss i en volta jag inte tänk er spoilera för er.

Detta är en klassisk roman. Symboliken är sparsam, nästintill icke-existerande. Det är rak på sak, och personerna verkar knappt ha något inre liv. Dekadensen däremot tycks nästan som en egen karaktär i boken, en enhet som tränger fram genom orden och personerna, som styr handlingen totalt likt en fascistisk ledare med motstånd till all förändring.

Vissa böcker får mig att rycka på axlarna, säga ”jaha” och gå vidare. Detta är en av dem. Kanske är det för att jag är så inne i den modernistiska/postmodernistiska sfären att jag blir irriterad på böcker som inte talar om för mig hur personerna känner. Eller så är det för att i större delen av boken händer det nästan ingenting. Och böcker där det händer ingenting större delen av tiden måste vara riktigt, riktigt välskriva för att fungera och det är inte The Great Gatsby. Det är en helt okej roman, med ett helt okej språk och en något tråkig handling men med ett bra slut. Och det är också allt.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Collins Classics

År: 1925; denna utgåva 2010

Antal sidor: 140

Läst tidigare: Nej

Bok 38 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension

Summering Augusti

2011-08-31T06:32:00.000+02:00

Augusti har varit den sämsta läsmånaden sedan juni 2010 då jag bara läste en bok.
Den här månaden har jag läst fem böcker samt halvläst ut ännu en (Jordens fördömda), så jag känner mig inte direkt nöjd.

Månadens bästa var dock första delen av Faust. Och Månadens sämsta var andra delen av Faust. Och en dag ska jag läsa Jordens fördömda, för det jag läste vara awesome, det var bara det att jag inte hade koncentration nog att ta mig igenom ett så viktigt verk.

Vad var det egentligen som hände? Jag har ingen aning. Koncentrationen flög ut genom fönstret. Läslusten likaså. Men kanske kommer den tillbaka nu när det börjar bli mörkt och det är okej att ha tända ljus om kvällarna och tekoppen har åkt fram igen.

Jag har inget att säga

2011-08-26T10:36:00.000+02:00

Här händer det inte mycket. Det beror på att jag inte läser. Ja, ni läste rätt - jag läser inte! Jag vet inte vad som hände. Jag tog mig halvvägs genom The Wretched of the Earth, älskade det jag läste... ...men kunde bara inte komma vidare. Försökte mig på The Great Gatsby, kom några sidor och insåg att jag minns inte ett jota av vad jag har läst. Med andra ord: Min förmåga till fokus ligger nära noll. Därmed ingen läsning. Och om inte något radikalt händer, så kommer det nog att vara så ett tag framöver. Så ursäkta tystnaden, men jag har inget att säga.

Läs även andra bloggares åsikter om läsa, att läsa, läsning, läslust, förlorad läslust, koncentrationsproblem, koncentrationssvårigheter, tystnad

Recension: Faust

2011-08-18T09:40:00.000+02:00

Titel: Faust; Sorgespelets första del & Sorgespelets andra del

Författare: Johann Wolfgang von Goethe

Betyg: Första delen 5, andra delen 2

Faust är Gothes tolkning av berättelsen om doktorn som säljer sin själv till djävulen för världslig kunskap och njutning. Berättelsen är välkänd och Gothe var inte den första att skriva om ämnet.

Faust består av två delar. En del kom ut 1808, den andra 1832, och de två delarna är så olika de bara kan vara. Första delen handlar om just Faust och hans personliga liv och skäl att sälja sin själv, medan den andra delen är ett hopplock av olika scener som refererar till andra händelser, faktiska eller mytologiska.

Jag älskade första delen av Faust. Och hatade andra delen. Andra delen är rörig, tråkig, intetsägande och platt. Det är scener som inte hänger samman och det blir aldrig en enhetlig berättelse. Helt ärligt orkade jag inte läsa den speciellt noggrant, utan skummade stora stycken. Det var som att läsa en sämre version av Odyssén, typ.

Så jag lämnar andra delen åt sidan och koncentrerar mig på den första delen.

”Men ack; jag har två själar inom mig,

Och skilda vägar vill de alltid vandra.

En ena klamrar sig fast i hett begär

Med alla sinnen fast vid världens fröjder,

Den andra lyfter sig ur stoftets sfär

Mot höga anors ljusa höjder.”

(Del 1, s 48)

Så klagar Faust i början av boken. Han kan inte bestämma sig för vilken väg han skall följa, den världsliga eller den andliga. Men snart kommer Mefistofeles och lockar om kunskap. Det är inte underligt att Faust är doktor (och därmed en man av naturvetenskapen och inte teologin), och snart har han valt sin väg – han förskjuter det andliga. Själv hade jag nog gjort samma sak. Eller åtminstone noga tänkt över det. För jag skulle älska att ha all världens kunskap inför mina fötter. Skulle inte du?

Faust är förvånansvärt lättläst. Kanske är det Hallqvists fantastiska översättning, kanske är det poesin som sådan? Jag tycker att det brukar vara jobbig att läsa på vers en längre stund, men här går det alldeles utmärkt. Handlingen är klar och lätt att följa, det finns djup och motsägelser hos huvudkaraktärerna, och det är så vackert att jag förundras.

Ibland, men bara ibland, hittar jag böcker som jag känner mig hemma i. Böcker som får mig att trivas så pass att jag vill kliva in i dem, slänga av mig mina Converse och dra på mig mjukiskläder. Det är så Faust får mig att känna! Jag vill rumstera om, plocka i doktorns hjärna och ha konversationer med Mephisto. Jag vill gå gatorna tillsammans med orden och dricka kaffe med meningarna.

För Faust är en bok som inte tar slut. Bara för att orden är lästa betyder det inte att allting är klart och tydligt, färdigt och lagt tillrätta. Det betyder bara att resten är upp till läsaren.

Bokfakta

Originalets titel: Faust - Eine Tragödie

Översättare: Britt G. Hallqvist

Kategori:Skönlitteratur; Poesi

Förlag: Forum

År: Del 1 1808, del 3 1832; denna utgåva 1960-1961

Antal sidor: Sammanlagt 510 sidor

Läst tidigare: Ja, för längesedan

Bok 36 av 100 att läsa innan jag fyller 30

Recension: Confessions of a Fallen Angel

2011-08-13T08:14:00.001+02:00

Titel: Confessions of a Fallen Angel

Författare: Ronan O’Brien

Betyg: -4 av 5

”Whenever someone who knows you is lost, you lose a version of yourself.” (s 174)

Confessions of a Fallen Angel var ett impulsköp. Jag hittade den i bokhandeln när jag långsamt browsade genom den engelskspråkiga sektionen, nöjd över att Akademibokhandeln äntligen har fått lite vett i skallen och inte bara satsar på det som säljer bäst. Det som lockade mig med boken var titeln och att omslaget var i svart och silver. Så ytlig är jag ibland. Men det är ett köp jag inte ångrar.

För att sammanfatta:

Vad skulle du göra om du i dina drömmar skulle se de du älskar dö? Hur långt skulle du gå för att försöka rädda dem? Detta är verklighet för bokens berättare, Charlie. Efter att själv ha upplevt en näradöden-upplevelse börjar mardrömmar leta sig in i hans liv; först om hans bästa vän Owen som drunknar, sedan om hans livs kärlek Ashling, och tillsist om en liten flicka han bor granne med. Men varje försök att rädda dessa personer leder istället till deras död. Faktum är att om Charlie inte hade försök rädda dem kanske de inte skulle ha dött alls. Skulden driver Charlie in i alkoholism och han ses som galen.

Confessions of a Fallen Angel är en modern roman, om missbruk som ett resultat av inre kaos och om sorg som en form av galenskap som ska behandlas med psykofarmaka. Det gör att den ibland är lite platt och tröttsam. Men samtidigt är den intelligent och underhållande, som om en bara kan ta sig genom de mest irriterande förutsägbara passagerna är den en bok att läsa med behållning. Konceptet kanske inte är nytt, men det är ändock fascinerande. Tanken på att det finns ett förutbestämt öde varv vägar vi inte kan undvika hur gärna vi än vill går säkert längre tillbaka än Oidipus, även om det är ett av de mer kända exemplen. Själv tror jag inte på ödet; men å andra sidan tror jag inte på den fria viljan heller. Snarare tror jag att vi påverkas så starkt av våra upplevelser i livet att vi om så inte determineras, så åtminstone får väldigt, väldigt svårt att bryta oss loss ur oss själva. Men det är min åsikt, och jag tror få skulle ställa sig bakom den. Vi lever i en individualiserad tidsålder där var och en av oss skall ”förverkliga oss själva” och kanske är det just därför som böcker om ödet fascinerar så mycket?

Charlie är i sanning en man som inte kan ta sig loss ur sig själv och sitt liv, ett liv som präglas av död. Det finns en rejäl dos lidande i Confessions…, ibland nästan så mycket att det blir tråkigt. Men oftast är det gripande och medryckande och underbart vackert. Virginia Woolf sade någonstans att allt berättande handlar om att bygga karaktärer och det har O’Brien lyckats fantastisk väl med. De är alla trovärdiga, och de fyller alla nödvändiga roller. Därmed blir Confessions… en magnifik bok, en bok att dröja sig kvar vid, en bok att prata med som om den vore levande.

(Och naturligtvis kan jag inte låta bli att tycka att en modern Oidipus-myt i irländsk tappning luktar lite Joyce. Men det är å andra sidan inget fel med det...)

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Sceptre

År: 2008

Antal sidor: 326

Läst tidigare: Nej

Bok 35 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Confessions of a fallen angel, Ronan O'Brien, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension

Fyra böcker om flykt

2011-08-08T07:16:00.000+02:00

Flykt är ett ständigt återkommande tema i mitt liv. Jag har aldrig behövt packa allt jag äger och ge mig iväg från det land jag bor i, så som mina farföräldrar gjorde, men jag har flytt mer än en gång på andra sätt. När jag var 16 drog jag hemifrån tvärs över landet för att försöka komma ifrån den öronbedövande tystnaden i mitt föräldrahem; jag har flytt pojkvänner & så kallad vänner, men mestadels har jag flytt från mig själv. Eller iallafall försökt, för mestadels har det inte gått vidare bra. Men ibland lyckas jag, speciellt när jag lyckas fly in i en riktigt bra bok. Men på sista tiden har mina tankar gått till fysisk flykt, den sorten där en faktiskt reser sig och ger sig av. (Det finns naturligtvis massor av böcker om andra former av flykt. Droger, mat, självmord, etc. Men det får bli en annan gång.)

Därför tipsar jag här och nu:

Fyra böcker på temat flykt

Middlesex av Jeffrey Eugenides
Underbart engagerande släkthistoria, eller en berättelse om lögner, kön och att försöka finna sig själv - välj själv! Välskrivet, underhållande och intelligent berättar Eugenides om Cal som till följd av inavel föds som intersexuell, och som tvingas lämna sin familj för att hitta sig själv i en värld som endast accepterar den könsbinära uppdelningen.

Utrensning av Sofi Oksanen
En bok om makt och utnyttjande, om ockupation och motstånd. Om kärlek och ondska. Berättelsen börjar med att Zara dyker upp på en estnisk bondgård i behov av hjälp från Aliide, men kanske Aliide sjåälv behöver hjälp? En viktig bok.

Hjärtdjur av Herta Müller
En av de vackraste böcker jag har läst. Om fyra vänner i det totalitära Rumänien som alla försöker överleva. En bok att dröja sig kvar i, länge...

Life of Pi av Yann Martel
En bok om överlevnad. När Pi's familj väljer att emigrera till Kanada förliser båten och Pi tvingas försöka överleva i en livbåt fylld av farliga djur. En av mina favoritböcker.

*

(För den som gillar J.C. Oates kan väl Dödgrävarens dotter vara passande. Själv tycker jag inte speciellt mycket om hennes författarskap, så jag utelämnade den ur listan...)

*

Någon som har fler böcker på samma tema att tipsa om?

Läs även andra bloggares åsikter om flykt, böcker, litteratur, läsning, boktips, Middlesex, Jeffrey Eugenides, Utrensning, Sofi Oksanen, Hjärtdjur, Herta Müller, Life of Pi, Yann Martel

Recension: Rosens namn

2011-08-06T13:38:00.000+02:00

Titel: Rosens namn

Författare: Umberto Eco

Betyg: 4+ av 5

Augusti har kvantitetsmässigt varit seg, men oj vilken kvalitet! Rosens namn är Umbert Eco’s underbara roman om 1300-talets munkväsende. Den kan läsas som en detektiv roman då två personer Adso från Melk (bokens berättare) och William från Baskerville anländer till ett benediktinkloster i norra Italien. Strax innan har en munk vid klostret hittas död, och snart visar det sig att hans död inte blir den enda. Men den kan också läsas som en kamp mellan den världsliga makten och kyrkan, för samtidigt pågår en maktkamp mellan påven och den romerske kejsaren, och ett möte skall hållas i just detta kloster. Eller så kan den läsas som en regnbågsförteckning över människan; för här finns många sorter. Eller så…

”Ingenting är alldeles säkert” skriver Lars Gustafsson i efterordet, och det stämmer bra in på Eco’s roman. Den är också fullsprängd av referenser och jag tvivlar på att jag har förstått alla, men här är två exempel: William från Baskerville, den knivskarpe detektiven som löser gåtor genom logiska resonemang, för tankarna till Arthur Conan Doyle och Baskervilles hund på ett otvetydigt vis. Likaså finns det en karaktär med som heter Jorge från Burgos, och att klostrets väldiga bibliotek är en labyrint gör det strålande klart att någon gillar Jorges Luis Borges.

Jag älskade Rosens namn, men det var nära att jag inte läste den alls. För de första femtio sidorna var så tråkiga att jag slängde den i ett hörn och nästan lämnade tillbaka den oläst till biblioteket. Men nu är jag sååå glad att jag inte gjorde det, utan istället plockade upp den och tog mig tiden. Boken har ett vackert språk, fyllt av utläggningar om diverse ämnen, men i fokus står vetandet, tron och skrattet. (Eco talar om en andra del av Aristoteles Poetik, dvs en bok som vi idag inte har tillgång till men som finns i Eco’s 1300-tals kloster.) Men det som fascinerar mig mest är de komplexa, trovärdiga karaktärer som Eco lyckas skapa, och inte bara en eller två utan många.

Det enda jag egentligen har att anmärka på denna postmoderna historiska roman är att visa stycken är lite väl långa, lite väl fyllda av utläggningar kring ditten och datten, lite väl tråkiga. Men som helhet är Rosens namn en strålande bok.

Bokfakta

Originalets titel: Il nome della rosa

Översättare: Eva Andersson

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Brombergs

År: 1980; denna utgåva 1983

Antal sidor: 559

Läst tidigare: Nej

Bok 34 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Rosens namn, Umberto Eco, postmodernism, böcker, litteratur, läsning, recension, bokrecension

Tankar kring sommarläsning

2011-08-05T10:39:00.000+02:00

Det låter så vackert och romantiskt: Sommarläsning. Genast sveper hjärnan med mig till tankar kring hav, bad, sol och en bok på stranden. Eller varför inte sitta i en park, på en filt, under ett träd, bredvid smådruckna människor, med en bok i handen och en kall vattenflaska bredvid? Men faktum är att det inte har blivit mycket av den varan i år.

Det finns inget mönster i min läsning som gör att jag kan säga att jag läser mindre om somrarna. Men i år har det definitivt varit så. Kanske är det för att jag har haft annat för mig? Eller för att jag inte har känt att böckerna lockar på samma sätt? I vilket fall som helst har sommarläsningen varit mager. Jag har badat, promenerat & virkat istället för att läsa.

Kommer jag att ångra mina val när hösten kommer? Kanske, kanske inte. När regnet faller är det genast till böckerna jag söker mig, så jag kommer nog att ta igen det jag inte har läst under sommaren. Men jag undrar hur andra tänker: Är det verkligen så skimrande romantiskt med sommarläsning som jag föreställer mig i mitt huvud? Eller är det så att ni därute har annat för er om somrarna?

Läs även andra bloggares åsikter om sommar, sommarläsning, böcker, litteratur, läsning

Så vackert & så sant

2011-08-03T10:04:00.001+02:00

In omnibus requiem quaesivi,
et nusquam invent nisi in angulo cum libro

(I allt sökte jag friden, men ingenstans fann jag den annat än i en vrå med en bok.
Ur: Rosens namn av Umberto Eco, s 12)

Läs även andra bloggares åsikter om Umberto Eco, The Name of the Rose, citat, läsning, böcker, litteratur, skönlitteratur

Summering juli

2011-08-01T06:33:00.001+02:00

Juli var inte någon vidare läsmånad för mig.Jag gav mig i kast med 15 böcker, men 3 av dem läste jag aldrig ut. (Vilket fick mig att fundera: Hur långt ska en egentligen gå för att plåga sig genom en bok en ogillar?)

Dock sprängde jag en vall, och har nu läst fler än hundra böcker under år 2011. Mestadels läste jag skönlitteratur, men även lite om ADHD, autism och psykisk ohälsa. En gripande bok var Karin Johannisson's Den mörka kontinenten, om hur läkare medikaliserade kvinnan runt sekelskiftet 1800/1900. För mig, som patient, är det skrämmande att se hur många tongångar som lever kvar än idag, speciellt inom psykiatrin.

... för juli var definitivt Eugenides Middlesex som jag läste skrattande. En välskriven släkthistoria och en bok som utmanar våra föreställningar kring kön.

... var Dostojevskij's Onda andar som jag gäspade mig tre fjärdedelar genom innan jag bara lade ned. Det är inte första gången jag försöker läsa D, och samma sak händer varje gång. Han är helt enkelt inte min cup of tea.

Månadens överraskning kom i två former:

1. var Rand's Atlas Shrugged, som jag faktiskt trodde skulle vara bra, men som... inte var det. Ännu en ej utläst bok, och jag är beskriven. Förtjänar denna bok verkligen klassikerstatus?

2. var Conrad's Heart of Darkness som jag verkligen, verkligen gillade. Den var inte alls så tråkig som jag trodde att den skulle vara, och de mardrömslika scenerna från Afrika har stannat hos mig sedan dess.

Betyg 5

Middlesex av Jerrey Eugenides (Betyg: 5)

Betyg 4

Den mörka kontinenten – Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle av Karin Johannisson (Betyg: 4)

The American Novel Now - Reading Contemporary American Fiction Since 1980 av Patrick O'Donnell (Betyg: 4)

Onåd av J.M. Coetzee (Betyg: 4)

Blood Meridian, or the Evening Redness in the West av Cormac McCarthy (Betyg: 4)

Hjärtdjur av Herta Müller (Betyg: 4+)

Heart of Darkness av Joseph Conrad (Betyg: 4)

Betyg 3
Outsidern - Min fars kamp med galenskapen av Nathaniel Lachemeyer (Betyg: 3+)

Robinson Crusoe av Daniel Defoe (Betyg: -3)

Franny and Zooey av J.D. Salinger (Betyg: 3+)

Betyg 2
Attention Deficit Hyperactivity Disorder in Adults – The Latest Assessment and Treatment Strategies av Russell A. Barkley (Betyg: 2)
Stigma - Den avvikandes roll och identitet av Erving Goffman (Betyg: 2)

Betyg 1

Atlas Shrugged av Ayn Rand (Betyg: 1, ej utläst)

ADHD/ADD som vuxen - Så lyfter du fram dina styrkor av Lara Honos-Webb (Betyg 1, ej utläst) Onda andar av Fjodor Dostojevskij (Betyg: 1, ej utläst)

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, sumering, skönlitteratur, facklitteratur, att läsa, läsrapport, sommarläsning

Jag förstår inte Dostojevskij's storhet. Gör du?

2011-07-28T08:00:00.001+02:00

Bokälskare, förena er, och förklara för mig, ty jag förstår icke. Vari ligger Dostojevskij's storhet? Jag har läst över 300 sidor Onda andar, och försökt mig på Brott och straff tidigare, men jag avskyr dem. För mig framstår D's texter som konstlade, tillgjorda, omständliga och framförallt tråkiga. Det är för många personer, det är rörigt, det är många saker som händer som verkar ha ingensomhelst relevans för berättelsen utan bara är utfyllnad. Helt ärligt, people: Jag somnar! Och det händer inte ofta när jag läser.

Så... Om det finns någon där ute som kan förklara vad det är jag uppenbarligen inte fattar så vore jag tacksam.

Läs även andra bloggares åsikter om Fjordor Dostojevskij, klassiker, klassikerstatus, att inte fatta, tråkigt

Recension: Franny and Zooey

2011-07-27T07:43:00.000+02:00

Titel: Franny and Zooey

Författare: J.D. Salinger

Betyg: 3+ av 5

Franny och Zooey är syster och bror. Berättelsen inleds med att Franny hittar en bok kallad The Way of the Pilgrim och får ett nervöst sammanbrott. Zooey, som är den äldre brodern, ger råd och försöker få Franny att se nya saker i sammanbrottet, vilket hon tillsist gör.

Ungefär så kan J.D. Salinger’s bok sammanfattas, men naturligtvis är sanningen mer komplex än så. The Way of the Pilgrim är en bok om en rysk man som söker efter spirituell vägledning och hur en ska be utan uppehåll (pray without ceasing).

”The idea, really, is that sooner or later, completely on its own, the prayer moves from the lips and the head down to a center in the heart and becomes an automatic function in the person, right along the heartbeat.”

(s 113)

(Bönen i fråga är “Lord Jesus Christ, Son of God, mave mercy on me, a sinner”. )

Frannys sammanbrott kan alltså ses som ett svar på hennes otillfredsställda jag i den här världen, som söker upplysning men inte vet hur hon skall gå tillväga. Zooeys råd, som i boken är brutalt framställda, tycks dock ge henne lindring och i slutet anas att hon har hittat den upplysning hon sökte.

Franny and Zooey är en märklig bok. Och jag kämpar med vad den vill ha sagt. Eller rättare sagt: Jag fattar inte. Är detta en bok om en syskonrelation, eller om att söka vägledning i högre världar än vår? Vad är det med boken och bönen, dessa två återkommanden teman, som lockade Salinger att skriva om detta? Tanken på att det vi gör kan bli automatiskt är inte ny. Tänk bara på dagens värld, fylld av råd om affirmationer, där om vi upprepar någon tillräckligt många gånger så blir det sant. Men vänder sig Salinger för eller mot Jesus? Kanske han inte vill ta ställning och bara försöker få oss att tänka i nya banor?

Helt ärligt: Jag vet inte vad jag ska skriva om Franny and Zooey. Någon som har läst den och kan hjälpa mig? För det kan väl inte vara så enkelt att detta är enbart en berättelse om två smarta, unga personer som kämpar för att skapa sig en egen plats i världen och inte följa strömmen: Eller?

Det finns många intressanta tankar i Franny and Zooey, även om jag kanske har missuppfattat dem. Var vår plats i världen är, var vi hör hemma, hur ser vi på och dömer andra. Detta är stora, stora frågor. Och kanske det är därför jag kämpar så med boken, för den är bara 200 sidor lång. Det finns helt enkelt inte utrymme för att jag ska kunna sjunka ned och verkligen förstå. Det enda som lyser som en fyr genom boken är dess icke-konformistiska fana som vajar högt. Franny är inte bara trött på konformismen inom hennes college, där alla tycks lika, utan trött på även de som strävar så mycket efter att vara annorlunda att de tycks bli mer och mer lika varandra i sin strävan. (Själv associerar jag självklart detta till min ungdomstid som punkare: Oh yez, vad vi ville vara unika, men egentligen bara gjorde oss till kopior av varandra.)

Franny and Zooey är inte en bok jag vill släppa. Det finns mycket i den, speciellt i språket, som lockar mig att läsa om den, att försöka förstå och gräva djupare. Jag ger boken en trea i betyg, men det är ett osäkert betyg. Det är plågsamt att sätta ett betyg på en bok en inte förstår. Men eftersom jag inte vill släppa den är det okej att betyget är osäkert: Jag har ju rätt att ändra mig vid senare omläsning.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Little, Brown and Company

År: 1955 & 1957; denna utgåva 1991

Antal sidor: 202

Läst tidigare: Nej

Bok 32 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om J.D. Salinger, Franny and Zooey, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, recension, bokrecension, boktips

Recension: Heart of Darkness

2011-07-24T10:28:00.000+02:00

Titel: Heart of Darkness

Författare: Joseph Conrad

Betyg: 4 av 5

Heart of Darkness är berättaren Marlow’s historia om hur kan tog jobb som kapten på en båt i jakt på elfenbensjägaren Kurtz. Långt innan de två träffas mitt i Afrika, blir Marlow mer och mer fascinerade av denne man som beskrivs som ett universalgeni, så till den grad att Marlow nästintill blir besatt. Under resans gång uppför vad som troligtvis är Kongofloden ändras inte bara Marlow, utan också omgivningarna som mer och mer antar en spöklik, mardrömslik ton i svart, tills båten attackeras av lokalbefolkningen och en besättningsman dödas. När de tillsist når målet visar det sig att människors motiv är mer komplicerade än vad en först tror.

Heart of Darkness har kritiserats för att vara imperialistisk och för att förneka lokabefolkningen en egen röst. Chinua Achebe kritiserade Conrad för att frånta dem deras mänsklighet för att istället använda dem som symboler. Jag kan inte annat än hålla med, men å andra sidan kom boken ut 1899 och det rådande kulturella klimatet var annorlunda då. Precis som med Robinson Crusoe måste det gå att både läsa kontextuellt och kritisera. Ja, lokabefolkningen blir inget mer än symboler. Och dessa symboler bidrar till att skapa den mardrömslika stämning som är bokens styrka. Berättelsen i sig är om inte svag, så åtminstone inte helt unik (det finns gott om äventyrshistorier), men stämningen får mig att rysa och det är den som gör boken så bra. Så det går att säga att Heart of Darkness är byggd på falska symboler. Deras mörker är ingenting i jämförelse med de vitas mörker, vilket Conrad också lyfter fram. För detta är i första hand en bok om de vita, om imperialisterna, om de som koloniserar för egen vinnings skull. Det är deras mörker som står i fokus.

Med sina 96 sidor är Heart of Darkness en kort bok, en novella om en så vill. Det är synd; vissa bitar hade behövt förlängas. Men för en gångs skull läser jag en klassiker och förstår varför den har fått sådan status. Marlow’s fascination för övermänniskan Kurtz må ibland vara något krystad, men sveper ändå med mig och får mig att undra över den ondska och godhet vi alla bär med oss, väntande på att omständigheter skall förverkliga det ena eller det andra.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Penguin Classics

År: 1899; denna utgåva 2007

Antal sidor: 96

Läst tidigare: Nej

Bok 31 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Joseph Conrad, Heart of Darkness, imperialism, mörker, böcker, litteratur, läsning, boktips, recension, bokrecension, skönlitteratur, klassiker

Recension: Middlesex

2011-07-21T06:22:00.000+02:00

Titel: Middlesex

Författare: Jeffrey Eugenides

Betyg: 5 av 5

”Alltså, för att rekapitulera: jag var inte bara kusinbarnbarn till Sourmelia Zizmo (född Papadiamandopoulos). Hon var också min mormor. Min pappa var sina egna föräldrars bror- respektive systerdotter. Och Desdemona och Lefty var, förutom min farmor och farfar, också min gammelfaster respektive gammelfarbror. Och förutom barn till mina egna föräldrar skulle jag också bli deras sysslingbarn, och Kapitel Elva skulle komma att bli både bror och brylling till mig.” (s 243)

Middlesex är berättelsen om en grekisk släkt som flyr kriget 1922 och hamnar i Detroit. På grund av diverse släktgiften (vilka kan ses ovan) framträder hos Calliope Stephanides 5-alpha-reductase definciency, med andra ord är han intersexuell. Men detta är inget något som han vet förrän han som fjortonåring blir ordentligt undersökt, innan dess har han levt i tron att han är flicka och blivit behandlad som det. Men när tonåren kommer och de kvinnliga formerna inte träder fram börjar det misstänkas att något är fel. Calliope tas till en läkare som vill ”rätta till”, det vill säga ta bort, de manliga attributen och göra Cal till det hon alltid har varit: en flicka. Men Cal vägrar och rymmer istället hemifrån.

Middlesex är en bok med många lager. Det är en underhållande släkthistoria, men också en kritik både mot de biologiska och socialkonstruktivistiska teorierna om kön. Cal själv väljer att leva som man, även om livet som intersexuell är svårt. Även i vuxen ålder finns det ett stigma förknippat med hans tillstånd, och att berätta för potentiella flickvänner är ofta mer än han klarar av. Därför finns det en ton av ensamhet genom boken, inte minst för att Cal inte känner tillhörigheter i den intersexuella politiska rörelsen. Han har inte känt att något var fel sedan barndomen, han trodde länge att han var en flicka, men när han fick veta att han hade ett val valde han att bli man. Men det är ett val som inte bara görs och sedan lämnas hän, det är ett val som pågår varje dag.

”Ända sedan min födelse då de förblev oupptäckta, till mitt dop då de stal föreställningen från prästen [Cal kissade på prästen under dopet], och till mina besvärliga tonår då de först inte gjorde någonting alls och sedan plötsligt gjorde de allt på en gång, har mina könsorgan varit det mest betydelsefulla som någonsin hänt mig.” (s 485)

I grund och botten handlar Middlesex inte kön, utan om att vara Annorlunda. Om att bli Annorlunda-gjord av andra. När läkarna vill operera Cal handlar det om att pusha tillbaka honom in i de säkra dikotoma kategorierna man/kvinna. Mellanting är avvikelser och skall rensas ut.

”Men jag började förstå ett och annat om det som kallades för normalitet. Normalitet var inte normal. Det kunde den omöjligt vara. Om normaliteten var normal, så behövde ingen bry sig om den. Då hade alla bara kunnat luta sig tillbaka och låta normaliteten komma tilluttryck bäst den ville. Men folk – och i synnerhet läkare – tvivlade på normaliteten. De var inte säkra på att normaliteten klarade sig själv. Och därför tyckte de att de måste hjälpa den lite på traven. (s 539)

Jag måste säga att jag älskar Middlesex. Dess fantastiska släkthistoria får mig att skratta, trots krigets hemskheter & jag kan inte låta bli att undra hur det hade varit att växa upp i en sådan familj. Och när Cal själv kommer in på scenen och hans intersexuella tillstånd tar över berättelsen slås jag av hur mästerligt Eugenides har lyckas berätta en kontroversiell historia utan att göra den sensationslysten. För ämnet är kontroversiellt; många anser fortfarande att det finns enbart två kön och allt annat är naturens fel som, om möjligt, skall rättas till. Tänk bara på the pregnant man och alla de rubriker som Thomas Beatie skapade.

Men Middlesex är lyckad för att den är välskriven, väl avvägd, rolig och gripande. Den placerar en kontroversiell fråga i ett sammanhang, ett personligt sammanhang, och gör den inte mindre radikal, men inte heller så politisk som andra författare hade gjort. Budskapet är att Cal vill bara leva sitt liv, vilket avspeglas i ett Hemingway-liknande lugn. Och det är just denna lågmälda ton som inte skriker ut sina åsikter som gör Middlesex till helt fantastisk.

Bokfakta
Originalets titel: Middlesex
Översättare: Hans-Jacob Nilsson
Kategori: Skönlitteratur
Förlag: Norstedts
År: 2002; denna utgåva 2004
Antal sidor: 636
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jeffrey Eugenides, Middlesex, intersexualitet, kön, sexualitet, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, boktips, bokrecension, recension

Recension: Robinson Crusoe

2011-07-20T05:39:00.000+02:00

Titel: Robinson Crusoe

Författare: Daniel Defoe

Betyg: -3 av 5

Historien om Robinson Crusoe är välkänd – en ung man ger sig ut till havs mot sin fars vilja, tas tillfånga, lyckas fly och hamnar skeppsbruten på en liten ö där han lever ensam i många år. Kannibaler besöker då och då ön; Crusoe lyckas rädda ett av deras offer, kallar honom Friday och gör honom till sin tjänare. Självklart slutar boken lyckligt med Crusoe’s återkomst till den civiliserade världen.

Boken har egentligen tre delar; en inledning om Crusoe och hur han hamnade på ön, en mittendel i dagboksform där Crusoe beskriver sin tid på ön, och en avslutningsdel där ”allting löser sig”. Detta gör att boken dels är en reflektion över ensamhet, tid och materiella tings betydelse; dels en äventyrshistoria. Robinson Crusoe skrevs i kommersiella syften, så det är kanske inte så konstigt att äventyrsdelen måste vara med för att hålla spänningen uppe, men jag tycker att de reflekterande bitarna är de mest intressanta. Crusoe är ju trots allt aldrig riktigt ensam, han har både sin kultur och sin Gud. Han tänker över sin egen existens, reflekterar över Bibeln och lär sig att vara nöjd med det han har. Den unge man som gav sig av från England finns inte kvar i slutet; han har mognat till en vuxen man. Detta är bokens största styrka: att Crusoe hittar sig själv i relationen till naturen, snarare än i relationen till andra. Det doftar Thoreau och Walden, back to nature och varför inte lite modern vara-här-och-nu-acceptans? (Jo, jag vet att jag är totalt anakronistisk nu [Walden kom ut 1854], men att läsa helt kontextuellt är nästan omöjligt för mig.) Det ger mig lust att gå barfota i gräset och mala mitt eget mjöl…

Bokens svagheter ligger dels i 1) tråkiga äventyrsdelar som är totalt intetsägande (ungefär som Treasure Island), och 2) i den överlägsna, mästrande ton som genomsyrar hela boken. För Crusoe är ju i sina ögon så väldigt, väldigt bra och så väldigt, väldigt mycket bättre än alla andra. Det är klart att de människor som Crusoe stöter på skall bli hans undersåtar, det är klart att han klarar av alla svårigheter, det är klart att han är bäst på saker som han aldrig har testat tidigare. Det är imperialistiskt, överindividualistiskt och rent ut sagt skrattretande. Men faktum är att det är detta skrattretande som hela historien hänger på: Om Crusoe hade varit en vanlig människa, istället för superhuman jag-klarar-allt-människan, så hade han förmodligen gått under i sin ensamhet. Kanske inte så mycket för att han inte hade haft mat, för de flesta kan nog lära sig att skjuta getter, men frågan är om hans psyke hade pallat att inte ha en människa att prata med under mer än 20 års tid? Och om en hade klarat det utan att bli galen, hade en klarat att återvända till samhället efter all denna tid?

Robinson Crusoe är inte intressant läsning. I botten ligger intressanta frågor, som vad ensamhet gör med en, vad som är kultur, och hur läraktiga människor är. Men själva berättelsen får mig att gäspa och vända blad nästan utan att tänka på vad jag läser. Och självklart så skaver det rejält ibland, speciellt när andra människor kommer in i bilden, när Crusoe blir den självklara ledaren som tack vare sin engelska härstamning är bättre än alla andra; speciellt bättre än de som är Annorlunda (dvs av annan ras). 1700-talet känns både avlägset och nära. Själv är jag mest glad över att ha tagit mig genom boken och därmed inte behöver ägna mer tid åt den.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Penguin Classics

År: 1719; denna utgåva 2003

Antal sidor: 252

Läst tidigare: Ja, för längesedan

Bok 30 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Robinson Crusoe, Daniel Defoe, 1700-talslitteratur, äventyrshistoria, imperialism, ensamhet, kultur, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, bokrecension, recension

Bokmärken, bokmärken, bokmärken

2011-07-19T07:53:00.000+02:00

Förr köpte jag snygga bokmärken i massor i affärer, sedan övergick jag till mindre kostsamma, ibland har jag haft av papper, ibland av tyg. Idag har jag fyrkantiga papperslappar i glada färger, där jag kan skriva ned olika tankar (och citat) kring det jag läser. Det är enklare att göra så än att ha ett block som måste öppnas varje gång en tanke dyker upp.

Eller vad tycker ni? Vad använder ni som bokmärke? Är det viktigt att de är snygga eller föredrar ni praktiska? Varifrån får ni era bokmärken? Tillverkar ni dem själva eller köper ni?

Läs även andra bloggares åsikter om bokmärken, böcker, litteratur, läsning, utseende, praktiskt, skrivande

Recension: Hjärtdjur

2011-07-16T08:20:00.000+02:00

Titel: Hjärtdjur

Författare: Herta Müller

Betyg: 4+ av 5

Hjärtdjur handlar om fyra vänner som lever under Ceauşescus Rumänien. De är intellektuella och därmed farliga för den totalitära regimen. Inte gör det saken bättre att de tillhör den schwabiska minoritet som föraktas och ses ned på. Edgar, Kurt, Georg och det namnlösa kvinnliga berättarjaget trakasseras, tas i för förhör, och får utstå ständiga genomsökningar av deras bostäder. Men att fly är lika farligt som att stanna.

”Det flytande vattnet, de farande godstågen, de liggande fälten var dödssträckor. I majsfälten fann bönderna vid skörden förtorkade eller uppsvällda lik sönderhackade av kråkorna. Bönderna skördade majsen och lät liken ligga, eftersom det var bättre att inte se dem. På hösten plöjde traktorerna.” (s 59)

Hjärtdjur är en poetisk bok, en bok fylld av metaforer och sammanhang som annars sällan syns. Bokens titel är i sig poetiskt dunkel; vad syftar den på? Människans livskraft, henoms själ? Kan en ta med sig ett hjärtdjur i evigheten? Intressant är också att det inte tycks handla om livskraftiga hjärtdjur, utan om de svaga, sårade och förkrympta. Det Müller säger är: Vi må vara vid liv, men trycket har förminskat oss.

I slutändan är det en bok om flykt. Om att aldrig riktigt kunna komma undan, men en försöker ändå. Styrkan mellan vännerna blir allt svagare, krymper tills den inte längre finns kvar. Och det är då splittringen uppstår, flykten tar vid och hopplösheten råder.

Det är tur att boken är uppdelad i korta stycken, annars hade den varit alldeles för tung att läsa. Faktum är att den är tung nog redan nu. Ibland känns det som om poesin tar över och berättelsen döljs bakom vackra ord. Men bara ibland. För det mesta passar ord och berättelse nästan skrämmande perfekt ihop.

Läs även Bokmania’s & Lyrans Noblesser’s recensioner av Hjärtdjur.

Bokfakta

Originalets titel: Herztier

Översättare: Karin Löfdahl

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Bonnier Pocket

År: 1994; denna utgåva 2009

Antal sidor: 212

Läst tidigare: Nej

Bok 29 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Hjärtdjur, Herta Müller, Nobelpristagare, metaforer, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, boktips, recension, bokrecension

Recension: Blood Meridian

2011-07-14T06:21:00.000+02:00

Titel: Blood Meridian, Or the Evening Redness in the West

Författare: Cormac McCarthy

Betyg: 4 av 5

Bokens protagonist kallas bara ”the kid”. Han är en tonåring som rymt hemifrån och nu väljer att delta i ett följe skalpjägare och deras blodspår. The kid träffar snart bokens anatagonist ”the judge” vid namn Holden, en man fallen åt nakenhet och grymhet, mer så än andra. För boken är en lång beskrivning av öknar, berg och blod. Tillsist anfalls skalpjägarna av apacheindianer och många dödas, men bland annat the kid och the judge tar sig levande därifrån. Tillsist tar de sig ut ur öknen och i ett slag av ironi är det urinvånare som räddar the kid’s liv.

The Blood Meridian är en beskrivning av åren runt 1850-talets slag mellan nybyggare och urinvånare. Det är blod, död och detaljerade beskrivningar. McCarthy har ett underbart språk fyllt av metaforer, liknelser och slingrande meningar. Men ingenting tycks överflödigt, istället är det som att sjunka ned i en ström och låta sig omfamnas av vattnet. Metaforerna gör språket precist snarare än att fördunkla det.

Men det kanske mest intressanta med The Blood Meridian ligger i det som inte sägs. För trots att vi får följa ett antal personer genom boken får vi veta väldigt lite om deras personligheter. Virginia Woolf sade en gång att berättande handlar om att bygga karaktärer, men McCarthy lyckas skriva en utmärkt bok utan att berätta egentligen någonting om personernas inre liv. Den ende som vi egentligen får veta något om är the judge som villigt ger sina åsikter åt alla som lyssnar (och andra), och han är en rent motbjudande man. Men the kid vet vi nästan inget om. Och jag känner mig nöjd med det. Jag kommer att tänka på William S. Burroughs och speciellt The Red Night-trilogin. Det är en kylig känsla av att karaktärerna egentligen inte behövs, de används bara som redskap för att berätta en historia. Förstår ni vad jag menar?

I vilket fall som helst är The Blood Meridian en utmärkt bok, en bok som lockar och drar, en bok som är svår att släppa. Det är mord, blod, hat och fiender. Och… speciellt gillar jag slutet.

Läs även: Min recension av The Road av Cormac McCarthy

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Picador

År: 1985; denna utgåva 2010

Antal sidor: 355

Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Cormac McCarthy, Blood Meridian, western, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, bokrecension, recension, boktips

Köpa eller låna?

2011-07-12T11:26:00.000+02:00

Så har jag kommit hem med en packe (nåja, tre) böcker från bibblan. När jag var yngre ville jag köpa böcker, äga dem. Jag ville kunna läsa dem om och om igen när jag har lust för det, kunna klottra som jag ville och behandla dem som jag ville. Men jag börjar ändra mig. Bibblan är bra för där kan en låna böcker och läsa dem för att se om de är värda att äga. Och tanken på att många, många andra har läst just samma bok är spännande. Ibland funderar jag: "Vilka är de andra? Tyckte de om boken? Läste de den för att de måste eller för att de ville?".

Biblioteksböcker har ibland understrykningar och kommentarer. Det kan vara jäkligt störande, speciellt om de är gjorda i bläck. Men jag undrar: "Vad tänkte de som strök under? Varför pekade de ut just dessa ord? Vad betydde orden för dem, och tolkar jag dem på samma sätt?". En bok är en bok, men inte samma bok när jag läser den idag. Omläsningar förändrar böcker. Andra människors tolkningar förändrar böcker. En bok är inte något statiskt.

När jag läste Goffman's Stigma var det inte samma bok som när sociologer (och andra) läste den för 40 år sedan. jag tolkade den som snedvriden, rasistisk och homofob. Men det kanske inte alls var så? Kanske den var framåtskridande på sin tid? Kanske homosexuella (och andra stigmatiserade) läste den och tyckte att den förklarade mycket för dem.

Samma sak gäller för många böcker. Kanske är det därför så få böcker är riktiga klassiker? En riktig klassiker är för mig en bok som håller länge, länge. En bok som flera generationer kan läsa. Därför är en "modern klassiker" en oxymoron, något som inte kan finnas.

Jag gillar fortfarande att köpa böcker. Att känna den där "ny bok"-lukten som är så speciell. Men gamla, slitna böcker har också sin charm. De doftar annorlunda, de har en berättelse som ligger utanför deras text, en berättelse om jag inte kan läsa, inte ens kan veta något om mer än vad som syns på pappret. Men det är ändå trevligt att tänka att någonstans där ute finns människor som har tagit till sig exakt samma ord jag läser och gjort dem till något eget.

Läs även andra bloggares intressanta.åsikter om böcker, bibliotek, köpa böcker, låna böcker, intersubjektivitet, texter, ord, läsning, tolkning, litteratur

Recension: Stigma - Den avvikandes roll och identitet

2011-07-10T10:12:00.000+02:00

Titel: Stigma - Den avvikandes roll och identitet

Författare: Erving Goffman

Betyg: 2 av 5

Stigma handlar om de avvikande i samhället, de som inte passar in. Det kan vara pga handikapp eller personliga egenskaper, men Goffman menar att stigman alltid handlar om relationer. Det innebär att både den stigmatiserade och de ”normala” skapar en relation där den förstnämnde klassificeras som avvikande, Annorlunda och onormal.

Jag kan inte påstå att jag har läst Stigma speciellt noggrant. Språket är tungt och gammalmodigt. Jag stör mig på att Goffman tar för självklart att homosexuella är en avvikande grupp och användningen av ordet neger. Visst, boken är skriven på 1960-talet och jag borde inte vara förvånad. Men jag kan inte undgå att reta mig på det.

Det andra jag retar mig på är att jag hela tiden får en känsla av hopplöshet. Det är som om den stigmatiserade bara har två val: Att försöka undanhålla det som stigmatiserar (om det är möjligt) eller försöka spela ”normal” trots sitt stigma. Alltså med andra ord att till varje pris försöka passa in. Vilket i mina ögon bara leder till att de som stigmatiserar aldrig kan lära sig se människor som de är, utan fortsätter att trycka på sina normer på de avvikande.

Goffmans böcker är sociologiska klassiker. Men jag kan inte påstå att jag tycker att de håller idag. Så mycket har skett inom sociologin, speciellt efter att Michel Foucault kom in på arenan, att Goffman känns helt och totalt ute.

Bokfakta

Originalets titel: Stigma, Notes on the management of spoiled identity

Översättare: Richard Matz

Kategori: Samhälle

Förlag: Norstedts Akademiska Förlag

År: 1963; denna utgåva 2010

Antal sidor: 169

Läst tidigare: Nej

Bok 28 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Stigma, Den avvikandes roll och identitet, Erving Goffman, föråldrad bok, böcker, litteratur, läsning, recension, bokrecension, sakprosa, facklitteratur, samhälle, sociologi

Recension: Onåd

2011-07-08T16:55:00.000+02:00

Titel: Onåd

Författare: J.M. Coetzee

Betyg: 4 av 5

”Du beter dig som om allt jag gör hänger ihop med historien om ditt liv. Du har huvudrollen, jag har en biroll och kommer inte in i handlingen förrän efter halva pjäsen.”

(Lucy till sin far, s 222)

Onåd handlar om David som har en affär med en av studenterna i hans klass. När han vägrar att be om ursäkt tvingas han säga upp sig och åker för att hälsa på sin dotter som bor på en gård ute på landet. Men en dag kommer tre män som misshandlar David och våldtar Lucy. Men istället för att gömma sig vägrar hon flytta, och när det visar sig att hon är gravid tänker hon även behålla barnet.

Det är sällan jag har tyckt så illa om någon karaktär i en bok som David i Onåd. Jag tycker att han är en riktigt, riktigt usel människa. Inte för att han har en affär med en yngre kvinna, utan för att han anser att sex är hans rättighet och han tänker skaffa sig det när han känner för det, oavsett om det gäller att övertala kvinnor som egentligen inte vill ligga med honom eller gå till horor. Jag tycker han är motbjudande för att försöker domdera sin dotter till hur hon ska tycka, tänka och agera efter en gruppvåldtäkt.

Missförstå mig rätt, det är en bra bok. Den är välskriven, fascinerande och har ett väl avvägt tempo. Men den tränger in i magsäcken och ger mig kväljningar. Det är intressant att se hos mig själv att jag hatar David mer än jag hatar de tre männen som våldtog Lucy. Kanske är det för att jag får lära känna honom? Kanske är det för att han kommer mig nära? Vad det än är så är det riktigt, riktigt obehagligt.

Bokfakta

Originalets titel: Disgrace

Översättare: Thomas Preis

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Brombergs

År: 1999; denna utgåva 2000

Antal sidor: 247

Läst tidigare: Nej

Bok 27 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om J.M. Coetzee, Onåd, obehag, recension, bokrecension, böcker, litteratur, läsning, boktips

Pengalös, boklös och snart galen

2011-07-06T13:26:00.000+02:00

Pga byråkratins långsamhet har jag inga pengar. Inte heller vet jag när pengar kommer att komma. Men allt jag kan tänka på är att jag vill köpa böcker. Jag skojar inte; skriver långa listor och tillochmed drömmer om det på nätterna. Sådana böcker som biblioteken helt enkelt inte har (kan ni tänka er att de bara har en titel av Kathy Acker?!?). Speciellt efter att jag läste en bok om amerikansk litteratur efter 1980 och fick så många tips att jag drunknar. Jag tror att jag kommer att bli galen snart om jag inte får läsa om postapokalyps, symboliska gränser och framförallt postmodernistiska familjesammanbrott.

Läs även andra bloggares åsikter om pengar, böcker, litteratur, läsning, boktips, drömmar, galenskap

Tankar kring "Atlas Shrugged"

2011-07-03T12:03:00.001+02:00

Titel: Atlas Shrugged

Författare: Ayn Rand

Betyg: 1

Med vissa böcker måste en ställa sig frågan: Är det värt besväret? Med Atlas Shrugged är svaret nej. Visst, det är en klassiker. Visst, det är en sådan där bok som ofta poppar upp på listor över 1900-talets bästa böcker. Men jag är så uttråkad att jag hellre diskar än läser, och det är ett väldigt dåligt tecken.

För det första är huvudpersonen, Dagny Taggart, utomordentligt tråkig. Hon är vacker, driven och helt igenom platt. För det andra är historien (så långt som jag har läst handlar det om att bygga en ny form av räls för tåg) mördande ofascinerande. För det tredje är boken så satans lång att fastän jag har läst 279 sidor så har jag inte ens kommit en tredjedel. Hade den varit kortare hade jag kunnat plåga mig själv genom den, men 1168 sidor av detta? Tack, men nej tack.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Penguin Books

År: 1957; denna utgåva 2007

Antal sidor: 1168

Läst tidigare: Nej

Bok 26 av 100 att läsa innan jag fyller 30, och den andra av de jag har försökt mig på inom utmaningen som jag inte har läst ut.

Läs även andra bloggares åsikter om Ayn Rand, Atlas Shrugged, böcker, litteratur, skönlitteratur, läsning, varning, tråkigt, bokrecension

Recension: Utrensning

2011-07-01T08:37:00.000+02:00

Titel: Utrensning

Författare: Sofi Oksanen

Betyg: 5 av 5

Jag vet inte om det finns något sådant som objektiv läsning, men om det gör det, så är det i vilket fall som helst inte något som jag har ägnat mig åt när jag tog mig genom Utrensningen av Sofi Oksanen. Jag säger ”tog mig genom” för det var kämpig läsning, just för att läsningen var så subjektiv och för att det är ett tungt stycke historia. Min farmor och farfar flydde från Estland under 1940-talet, för att undkomma deportation till Sibirien, eller död. Och det är just detta som Utrensning handlar om: Estland som står mitt i en tysk-sovjetisk kohandel, och ingen är glad. Först 1991 blev Estland självständigt som land, men människorna är fortfarande djupt påverkade av vad som har skett.

Berättelsen börjar med Zara, som kommer till en gård i en by i Estland. Hon han sökt sig dit av specifika skäl, för Aliide som bor där är hennes mormors syster, men Aliide har ingen aning om vem Zara är. Och Zara vill inte berätta, kan inte berätta, för efter henne är de män som har brutalt våldtagit henne och haft henne som sexslav för att kunna tjäna pengar på henne; vilken en av dem hon tillslut dödad för att kunna fly. Deras berättelser vävs samman, med långa bakgrundavsnitt. Och det uppenbarar sig att det är Aliide som fick sin syster Ingel deporterad till Sibirien i en akt av svartsjuka. Och de har inte setts sedan dess.

Utrensning är en bit mörk historia, fylld av våld, rädsla och övergrepp. Här är alla offer och förrövare på en och samma gång. Det finns inga oskyldiga good guys, och än mindre endimensionella bad guys. Det som framstår klart, mer än annat, är att personer alltid drivs av personliga motiv även i situationer där det gäller liv eller död.

Jag tycker att Utrensning är en viktig bok. Detta är en del av historien som skedde inte speciellt långt från Sverige, men som många människor tycks ha glömt. Det är också en jäkligt bra bok, en bok där berättelse skickligt vävs samman, personporträtten känns komplicerade, genuina och intressanta. Gillar en historiska romaner, gillar en skicklig berättarteknik, gillar att en att sitta på helspänn och inte kunna lägga ned böcker för en måste få veta vad som kommer att hända – då är Utrensning en bok för dig. Och det allra, allra bästa med boken är: Den försöker aldrig mästrande förklara för dig vad du ska tycka. Den skriker inte sina åsikter in i ögonen på dig. Den presenterar en historia, och det är upp till dig själv att dra slutsatserna, utifrån komplicerade historier och komplicerade karaktärer. Precis som vi gör i verkliga livet. Och även om Utrensning inte är verklig som i ”ej påhittad” känns den både verklig, sann och framförallt väldigt, väldigt äkta.

Bokfakta

Originalets titel: Puhdistus

Översättare: Janina Orlov

Kategori: Skönlitteratur; Historisk roman

Förlag: Bonnier Pocket

År: 2008; denna utgåva 2010

Antal sidor: 363

Läst tidigare: Nej

Bok 25 av 100 att läsa innan jag fyller 30

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Utrensning, Sofi Oksanen, historisk roman, böcker, litteratur, skönlitteratur, bokrecension, recesion, boktips, Estland

Summering - Juni

2011-06-30T12:37:00.001+02:00

Jösses, vilken månad! 31 böcker lästa, 19 recenserade. Jag kämpar mig genom min egen utmaning, och det går framåt. Å andra sidan har lär väl det gå lite långsammare nu; har kommit 162 sidor in i Ayn Rand's mastodontverk [1168 sidor] Atlas Shrugged och jag måste säga att den inte är speciellt intressant. Än värre är att den är så tung att jag inte vill släpa med mig den i väskan, så läsningen av den går långsamt, långsamt.

Men för att sammanfatta juni:

Jag läste en del om autism och ADHD, vilket beror på att jag väntar på att få komma till neuropsykiatrisk utredning, så i väntan slukar jag det mesta som jag kommer över i det avseendet.

Jag läste även några litteraturhistoriska verk; känner att jag vill ha lite mer kött på benen inom detta område, så pö om pö lär jag mig nytt.

Men mestadels läste jag romaner. Tänka sig att för bara några år sedan läste jag ingen skönlitteratur överhuvudtaget, det var bara fakta-fakta-fakta som gällde. Jag är så glad att jag har lärt mig uppskatta fiktion, det ger så mycket som facklitteratur inte kan ge: Andra världar, som ibland känns mer verkliga än verkligheten själv.

... för juni var underbara I väntan på Godot av Samuel Beckett, som jag fortfarande inte har släppt helt ur tankarna, samt Sofi Oksansens Utrensning som jag nyss har avslutat [recension kommer imorgon].

... var E.M. Cioran's Om olägenheten i att vara född. Nu har jag försökt mig på den två gånger, så det är nog säkert att säga att det inte är en bok som passar mig. Även Jack Kerouac's Big Sur var en riktig let down, trots att jag älskade den första gången.

Junis mest överraskande bok var Jane Austen's Pride and Prejudice, som [nästan] tog mig med storm fastän jag hade förväntat mig bara tråkig läsning.

Vilken var er sämsta/bästa/mest överraskande bok under juni?

Summering juni

Betyg 5

I väntan på Godot av Samuel Beckett

Fiktioner av Joge Luis Borges

Utrensningen av Sofi Oksanen [recension imorgon]

Betyg 4

The Cambridge Introduction to Postmodern Fiction av Bran Nicol

Blood and Guts in High School av Kathy Acker

Giovanni's Room av James Baldwin

Pride and Prejudice av Jane Austen

Kolvaktarens visor av Dan Andersson

Svindlande höjder av Emily Brontë

Kafka på stranden av Haruki Murakami
Ett dockhem av Henrik Ibsen

Vetenskapen och förnuftet - Ett försök till orientering av Georg Henrik von Wright

The Road av Cormac McCarthy

Fallet av Albert Camus

ADHD - Att leva utan bromsar av Martin L. Kutscher

Betyg 3

The Brooklyn Follies av Paul Auster

Stigar av Tomas Tranströmer, Robert Bly & János Pilinszky

Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

Lyrikanalys - En introduktion av Lars Elleström

Lyrikens liv – Introduktion till att läsa dikt av Christian Janss, Arne Melberg & Christian Refsum

Litteraturhistoriens grundbegrepp av Staffan Bergsten & Lars Elleström
Jane Eyre av Charlotte Brontë

ADHD hos barn och vuxna utgiven Socialstyrelsen
På hög tomgång genom livet - Vår son har ADHD av Anette Karlsson
Tales of Mystery and Imagination av Edgar Allan Poe
Slaughterhouse 5 – Or the Children’s Crusade: A Duty Dance with Death av Kurt Vonnegut
Doctor Zhivago - A Novel av Boris Pasternak
Barn med överlappande diagnoser – ADHD, inlärningssvårigheter, Asperger, Tourette, bipolär sjukdom med flera av Martin L. Kutscher

Betyg 2

Ärrvävnad: En livsresa från kamp till läkedom - En mammas berättelse om livet med en autistisk son av Maud Deckmar

Big Sur av Jack Kerouac

Betyg 1
Om olägenheten i att vara född av E.M. Cioran[ej utläst]

Läs även andra bloggares åsikter om Summering, lista, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, facklitteratur, ADHD, autism, neuropsykiatriska diagnoser, litteraturhistoria, skönlitteratur, juni

Recension: Doctor Zhivago

2011-06-29T07:59:00.000+02:00

Titel: Doctor Zhivago

Författare: Boris Pasternak

Betyg: -3 av 5

Doctor Zhivago handlar om personen med samma namn. Vi får följa honom från hans barndom till hans död, och samtidigt följa händelserna i Sovjetunionen kring tiden för den ryska revolutionen. Livet är hårt, men också fyllt av kärlek. Yury, som Zhivago kallas, tvingas lämna Moskva för att gömma sig på landet, hans familj tvingas utomlands och själv blir han med åren mer och mer excentrisk. Men han klarar sig undan förföljelse och tortyr, och dör tillslut av ett hjärtfel.

Doctor Zhivago är en tråkig roman. Den har sina fina bitar, som till exempel när Yury tvingas arbeta som läkare för armén, men annars är den ypperligt långsam. Och när jag slår ihop boken undrar jag: Vem är Yury egentligen? Jag får inget grepp kring karaktären, det finns ingen ordentlig stringens. Det är som om en ras historier har satts samman lite på en höft sådär.

Det finns flera teman i boken, som individens rättigheter, ensamhet, etc. Men inget av dem kommer riktigt fram, de slår inte an något hos mig, utan slinker snarare förbi nästintill obemärkta. Det är för många passager med utläggningar om det ena eller det andra, jag tröttnar och inser snart att sidorna jag har läst överhuvudtaget inte har fastnat.

Boris Pasternak fick Nobelpriset i litteratur 1958.

Bokfakta

Originalets titel: ?

Översättare: Max Hayward & Manya Harari

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Collins and Harvill Press

År: 1957; denna utgåva 1958

Antal sidor: 510

Läst tidigare: Nej

Bok 24 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Doctor Zhivago, Boris Pasternak, Nobelpristagare, roman, skönlitteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension

Recension: Fallet

2011-06-28T06:26:00.001+02:00

Titel: Fallet

Författare: Albert Camus

Betyg: 4 av 5 (troligtvis)

Vissa böcker kräver en viss stämning för att komma till sin fulla rätt. Och jag tror inte att jag har varit i rätt stämning för att läsa Fallet just nu. Rastlösheten bryter ständigt genom, jag minns inte vad jag har glömt, orden försvinner och tappas bort. Så att skriva en recension om denna bok är kanske inte det mest passande för tillfället, och ni får ursäkta att min hjärna inte är på topp.

Fallet är en monolog där en advokat berättar om sig själv, sin historia och om människans girighet. Klimax i boken är när advokaten, efter att ha bekänt sig själv som högmodig och egocentrisk, ser en kvinna falla i Seine (uppenbarligen en akt av självmordsförsök), och väljer att gå därifrån. Men händelsen lämnar honom inte och han försöker bli sin egen domare. Frågan är dock: Vad innebär det?

Eftersom jag inte har varit i rätt stämning för att läsa Fallet har jag svårt att säga om jag tycker den är bra eller dålig. Monologstilen har aldrig lockat mig, jag gillar när det finns fler än en person som får komma till tals. Å andra sidan är det kanske just detta som Camus ville visa – en ensidighet som ger styrka. Men jag har svårt att ta till mig det. Jag kommer definitivt att återvända till Fallet bara inte just nu. Det är en bok som en måste försjunka i, låta sig föras bort av. Annars blir den till ingenting.

Bokfakta

Originalets titel: La Chute
Översättare: Eva Alexandersson

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Brombergs

År: 1956; denna utgåva 2007

Antal sidor: 100

Läst tidigare: Nej

Bok 23 av 100 att läsa innan jag fyller 30

Läs även andra bloggares åsikter om Albert Camus, Fallet, existentialism, livsfrågor, ansvar, böcker, litteratur, läsning, bokrecension, recension

Recension: Slaughterhouse 5

2011-06-27T13:42:00.001+02:00

Titel: Slaughterhouse 5 – Or the Children’s Crusade: A Duty Dance with Death

Författare: Kurt Vonnegut (2011-06-25)

Betyg: 3 av 5

Slaughterhouse 5 handlar om Billy Pilgrim, som inte gillar kriget men måste vara med ändå. Han blir tillsammans med andra amerikanska soldater tillfångatagen och förs till Dresden, och lyckas överleva i slakthus nummer 5 medan hundratusentals dör omkring i staden.

Förutom upplevelserna i andra världskriget får vi även ta del av Billy’s resor i tiden, för han har blivit har blivit lösgjord (”unstuck”) från tiden och reser, eller tror att han reser, fram och tillbaka till olika händelser i livet. Han förs också bort av utomjordingar till Tralfamadore, en planet långt från jorden där han sätts i ett zoo så att utomjordingarna kan observera honom.

Slaughterhouse 5 väckte stor uppmärksamhet genom sin antikrigssatir, men jag finner den mest lite löjlig. Att läsa den 1969 måste ha varit något helt annat än att läsa den idag, då jag mest irriterar mig över det överdrivna användandet av ”So it goes” och faktiskt hela berättelsen. Visst, den kan läsas som en person som blivit galen av kriget och får vanföreställningar; den kan läsas som Science Fiction; den kan läsas som en problematisering av ödet och den fria viljan. Men för mig lockar inte boken till någon speciellt läsning alls. Den är lite smårolig på sina ställen, men språket och berättelsen fascinerar mig inte.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur; Science Fiction

Förlag: Vintage Books

År: 1969; denna utgåva 2000

Antal sidor: 177

Läst tidigare: Ja (för längesedan)

Läs även andra bloggares åsikter om Slakthus 5, Slaughterhouse 5, Kurt Vonnegut, bokrecension, recension, böcker, litteratur, läsning, science fiction, antikrigslitteratur

Är det viktigt att ha en favorit?

2011-06-26T05:19:00.000+02:00

Är det viktigt att ha en favoritförfattare?
Är det viktigt att ha en favoritbok?

För det har inte jag. Precis som att jag inte har ett favoritband, en favoritmaträtt eller en favoritfrisyr. Jag har ett favoritväder (varmt, varmt, varmt och massor av sol), men inga favoritfoton, favoritskor eller lyckostrumpor. Jag har ingen favoritväska, favoritaffär, favoritklädesplagg överhuvudtaget, eller favvodryck.

Jag har långa listor på favoritböcker och favoritförfattare, men att nämna en eller bara några få skulle vara ypperligt plågsamt. Jag har inga favoritkaraktärer eller något liknande.

Är det jag som brister genom min eklekticism eller är det andra som har gått på en förstenad norm?

Läs även andra bloggares åsikter om favoritförfattare, favoritbok, eklekticism, brist, listor

Recension: Tales of Mystery and Imagination

2011-06-25T12:05:00.001+02:00

Titel: Tales of Mystery and Imagination

Författare Edgar Allan Poe

Betyg: 3+ av 5

Citat:

”I felt that I had breathed and atmosphere of sorrow. An air of stern, deep, and irredeemable gloom hung over and pervaded all.” (Ur: The Fall of the House of Usher)

(s 183)

Ända sedan jag var tonåring har jag älskat Allan Edgar Poe’s berättelser. Jag är inte speciellt förtjust i deckarhistorierna, men skräckberättelserna – wow!

Som jag har skrivit tidigare, är det svårt att recensera novellsamlingar. Det finns alltid några noveller som jag inte gillar, och några som jag älskar. Och Tales of Mystery and Imagination är inget undantag. De jag gillar minst är de som styrs av rationalitet, som till exempel The Murders i Rue Morgue eller The Purloined Letter, där logiska snillet Auguste Dupin löser brott som ingen annan kan lösa, eller men det finns många guldklimpar bland de mer ”övernaturliga” berättelserna. Mörker, döden, havet och livet bortom detta är starka teman hos Poe. Här finns levande mumier, hypnotiserade döda och kvinnor som förvandlas till någon annan. Här finns mystiska skepp och havets starka makter.

Jag valde att läsa en novell om dagen, och jag tycker att det är ett bra sätt att läsa. Varje novell har rätt att stå ensam, inte blandas upp med andra berättelser. Det är svårt att välja en favorit, men klassikern The Tell-Tale Heart är klassiker av en anledning, så också The Fall of the House of Usher. Men om jag måste välja en, och bara en, är det nog The Black Cat.

OBS! SPOILERVARNING!

Historien handlar om en djurälskare som äger en svart katt. Ägaren har dock tendenser till att dricka och alkoholen gör honom till någon annan, någon som beter sig grymt mot djur. Han hänger katten i trädgården, och snart brinner hans hus ned; soten lämnar ett distinkt avtryck i form av en hängd katt. När berättaren och hans fru flyttar till ett nytt hus hittar han en ny katt, som han snart blir våldsam mot. Men slutet är oväntat, istället för att döda katten dödar han sin fru och murar in henne i källaren. När polisen kommer för att göra förfrågningar, hörs ljud från det inmurade stället, och när stenen rivs ned visar det sig att det är katten som har avslöjat honom!

Poe’s historier är starka för att de kan läsas om och om igen utan att jag tröttnar på dem. Även i vår tid står de sig som originella och, ofta, gastkramande.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur; Noveller
Förlag: Bloomsbury Publishing

År: 1800-tal; denna utgåva 2009

Antal sidor: 334

Läst tidigare: Delvis

Bok 22 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Edgar Allan Poe, Tales of Mystery and Imagination, novell, novellsamling, skräck, litteratur, skönlitteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension, boktips

Recension: The Road

2011-06-24T07:23:00.001+02:00

Titel: The Road

Författare: Cormac McCarthy

Betyg: 4 av 5

Många böcker har skrivits om den amerikanska kontinentens rymd och tomhet. När jag läser Cormac Mcarthy’s The Road går det inte att undgå att associera till Kerouac’s On the Road och Desolation Angels, båda böcker fyllda av ensamhet och tomhet. Eller varför inte Philipp Meyer’s utmärkta American Rust? Listan kan göras lång. Men The Road är nog den ödsligaste bok jag har läst.

Handlingen utspelar sig i en okänd tid, kanske en nära framtid. Någon form av katastrof har skett; många, många människor har dött, samhället har kollapsat, och de få som överlevt gör allt för att fortsätta överleva. En man och hans unge son går till fots söderut för att försöka komma till varmare trakter där de kan överleva vintern. På vägen träffar de på andra människor, de flesta av dem farliga. När maten inte räcker till har de blivit kannibaler. Därför måste mannen och pojken färdas i ensamhet, bland regn, aska och hunger.

Det finns flera intressanta saker att påpeka med The Road. En är att läsaren aldrig får veta mannen eller pojkens namn. Det gör att de visserligen må vara individer, men de är också vilka som helst, bara ett par människor som försöker överleva. En annan sak värd att nämna är den lugna, nästan lakoniska stilen. Detta är inte ett postapokalyptiskt skrik, snarare en viskning; ett resignerat lugn över utsattheten och döden. (Jag kommer genast att tänka på Michel Houellbecq’s Refug, och styrkan i underdrifter och blotta konstateranden.) Och tillsist: Jag kan inte sluta tänka på titeln. Den tycks först som självklar, de följer ju en väg. Men en väg leder någonstans. De är på väg någonstans. Söderut, mot varmare trakter. Men den inre vägen, den symboliska vägen, tycks inte finnas där. För det finns inget hopp om förändring, om liv, bara om en grå existens där allt handlar om att överleva ännu en dag för att kunna överleva ännu en dag, för att kunna överleva ännu…

Jag satt på helspänn boken igenom. Och det är ett bra betyg för en bok där det egentligen inte händer så mycket. The Road är inte den bästa bok jag någonsin har läst. Men den greppar tag i mig och släpper inte taget.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur; dystopi

Förlag: Picador

År: 2006

Antal sidor: 307

Läst tidigare: Nej

Bok 21 av 100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om The Road, Cormac McCarthy, dystopi, bokrecension, recension, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, boktips, favoritbok

Stämning

2011-06-23T06:22:00.000+02:00

En del böcker blir sämre med omläsning. En del blir bättre. Ett exempel på det sistnämnda är William Burroughs Naked Lunch, som jag fullkomligt avskydde första gången jag läste den, men älskade den andra gången. Reaktionen brukar oftast inte bli så stark vid omläsning, men att perspektiv ändras är ju inte så konstigt. Det handlar dels om att jag förändras som människa (om det går lång tid mellan läsning och omläsning), men också om något så luddigt som stämning. Stämning kanske inte är ett bra ord, men det jag menar är att vi känner oss på vissa sätt vid vissa tidpunkter och det påverkar vår läsning. Självklart spelar förväntningar också roll, och vad vi känner att vi förväntar oss är del av denna stämning.

Det är inte alltid så smart att läsa en svår bok om en är rastlös. Eller en deppig bok om en är glad. Vissa humör, vissa stämningar är helt enkelt inte kompatibla med vissa böcker. Så då frågar jag mig: Hur ändrar en sin stämning? Går det överhuvudtaget? Är det önskvärt? Och om ja, så hur?

Hur gör ni när ni läser? Ställer ni in er på något sätt, försöker få fram en bra stämning? Eller plockar ni bara upp en bok och ser vad den ger? Om det är det sistnämnda, hur vet ni att det inte är stämningen snarare än boken som får er att tycka den är bra eller dålig?

Läs också: Att läsa om

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, litteratur, läsning, att läsa om, stämning, förväntningar

Tankar kring "Om olägenheten i att vara född"

2011-06-21T16:16:00.000+02:00

Titel: Om olägenheten i att vara född

Författare: C.M. Cioran
Betyg: 1 av 5

Detta är vad jag tycker om Om olägenheten i att vara född: Det är en jäkla massa dravel. Ciorans samlade aforismer tråkar ut mig. Mestadels beror det på formatet – att samla så många korta stycken i en bok tilltalar mig inte överhuvudtaget. Det finns ingen stringens, ingen textur, ingen sammanhållning. Visst säger ibland Crioran intressanta saker, men oftast flyter orden ut i ögonen och sedan bort i luften.

Helt ärligt: 150 sidor in är jag så uttråkad att jag slutar läsa. Den här gången orkar jag helt enkelt inte med saker som ”Oskulden, ett fulländat tillstånd” (s 111), ”Om man ändå hade kunnat födas före människan!” (s 56) och ”Det fruktansvärda, såväl som det pinsamma, håller till godo med klichéer” (s 58). Jo, det finns säkert en del intressant i boken; problemet är att en först får vada genom 100 latrinhögar för att hitta det.

Jag vet att det finns många andra där ute som uppskattar Om olägenheten att vara född. De gillar galghumorn, den Men den är helt enkelt inte för mig, den nattsvarta ironin, etc. Men jag läser hellre Céline eller Bukowski för att få mig en dos av sådant.

Bokfakta

Originalets titel: De l’inconvenient d’être né

Översättare: Lasse Söderberg

Kategori: Biografi; Filosofi

Förlag: Bonniers

År: 1973; denna utgåva 1986

Antal sidor: 233

Läst tidigare: Ja

Bok 20 av 100 att läsa innan jag fyller 30

Läs även andra bloggares åsikter om E.M. Cioran, Om olägenheten i att vara född, litteratur, aforismer, läsning, böcker, recension, bokrecension

Recension: Ett dockhem

2011-06-20T14:50:00.001+02:00

Titel: Ett dockhem

Författare: Henrik Ibsen

Betyg: 4 av 5

OBS! SPOILERVARNING!

Jag har svårt för att läsa pjäser. Det beror på att jag har svårt att se hur text kan överföras till talade ord. Ändå gillar jag Ett dockhem, även om slutet ter sig lite väl orealistiskt.

Pjäsen handlar om Nora, maka till Helmer, blivande bankdirektör, och mor till tre barn. Hon lever en borgerlig tillvaro som snart kommer att förbättras ekonomiskt i och med Helmers nya arbete. Det är ett fint hem, välputsat på ytan. Helmer kallar Nora för sin ”sånglärka” och ”ekorre”, och redan i början av pjäsen utspelas en scen som tydligt visar att Helmer är försörjaren och Nora kvinnan som vill köpa fina saker. Snart kompliceras dock bilden. Det visar sig att Nora har tagit ett lån med hjälp av en förfalskad namnteckning, ett lån som de behövde men som Helmer inte vet något om. För att kunna betala lånet har hon lagt undan av de pengar som Helmer har gett henne. Hon blir dock utsatt för utpressning av Krogstad som vill att hon ska övertala Helmer att låta Krogstad ha kvar sin anställning på banken, trots att han inte förtjänar det, annars kommer han att berätta om lånet och den förfalskade namnteckningen. Pjäsen slutar med att Helmer får veta om lånet, blir först rasande, men lugnar ned sig så snart han inser att det inte kommer att bli offentligt. Nora väljer då att lämna detta ”dockhem” där fasaden utåt är allt som räknas.

Jag gillar Ett dockhem för att det är en pjäs som visar på det meningslösa med ett hem utan gemenskap, ett hem byggt på yta, en fasad som gärna ska visas upp till varje pris. Men… Är inte allt yta? Finns det verkligen något som är ”sant” och ”inre”? Vi spelar alla roller. Vissa av dem kanske ligger närmare oss själva än andra, men samtidigt undrar jag om det inte är så att yta egentligen är om inte allt, så nästan allt. Är vi verkligen oss själva? Och vad betyder det att ”vara sig själv”? Finns det överhuvudtaget något ”jag”; ett enhetligt ”jag” dolt under fasaden? Jag tvivlar på det. Men det kanske är skillnad på fasad och fasad? Kanske det är skillnad på den fasad som vi lägger upp mot andra och den som vi lägger upp mot oss själva?

Kritik av borgerlighet och konvenans, visst. Ett inlägg i den feministiska debatten, ja. Det är vad som fås ut av pjäsen om den läses kontextuellt. Och i en sådan läsning är den intressant. Men jag tar ändå gärna på mig mina postmodernistiska glasögon. Jag kan kritiseras för att jag väljer att läsa på detta sätt, det förstår jag. När Ett dockhem skrevs hade Freud ännu inte tagit över västvärlden och gjort rent hus med tanken på att vi bestämmer över oss själva. Den subjektivistiska rörelsen hade ännu inte gjort sitt intåg. Men det är just detta som gör pjäsen så intressant: Den kan läsas på flera olika sätt. Och jag valde ett, på gott och ont.

Bokfakta

Originalets titel: Ett dukkehjem

Översättare: Klas Östergren

Kategori: Pjäs

Förlag: Norstedts

År: 1879; denna utgåva 2008

Antal sidor: 87

Läst tidigare: Nej

Bok 19/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Henrik Ibsen, Ett dockhem, pjäs, postmodernism, recension, bokrecension, litteratur, skönlitteratur, böcker, läsning, boktips

Recension: Kafka på stranden

2011-06-19T10:53:00.000+02:00

Titel: Kafka på stranden
Författare: Haruki Murakami

Betyg: 4 av 5

Kafka på stranden består av två parallella berättelser. Den första handlar om Kafka Tamura, en femtonårig pojke som rymmer hemifrån. Hans mor och adopterade syster har lämnat honom, och han har bara pappan kvar, en pappa som får Kafka att känna sig som om han ska gå under.

Den andra berättelsen handlar om Satoru Nakata, som under andra världskriget utsattes för en mystisk händelse då alla i hans klass förlorade medvetandet under en utflykt. Nakata var dock den ende som aldrig återhämtade sig, utan istället tappade han minnet och lyckades aldrig igen lära sig att läsa eller skriva.

De två berättelserna löper länge parallellt, men vävs samman då de båda protagonisterna besöker samma bibliotek; Kafka för att arbeta där då han har fått en plats som assistens; Nakata för att prata med föreståndarinnan om en sten som kan öppna en väg till den andra sidan.

Detta är den andra bok av Murakami som jag läser, och jag tycker att de båda är svåra att sammanfatta. Det händer så mycket, finns så många plan i berättelserna, att det är svårt att på bara några rader ge en klar bild av handlingen. Men kanske är det just detta som är Murakami’s styrka? Han väver samman berättelser, bilder, tankar, metaforer och gör dem inte till ett litet smidigt paket, utan snarare en trasselboll av snören som han ger till en att försöka reda ut. Det är en fin gåva, och jag gillar Kafka på stranden mer än Fågeln som vrider upp världen. Fågeln… var för löst sammanhållen för min smak, medan Kafka… lyckas med konststycket att hålla min uppmärksamhet uppe nästan hela vägen. Det fanns mer spänning i den sistnämnda, och hoppade inte fram och tillbaka lika mycket.

Bokens symbolik handlar om ljus och mörker, de som finns både utanför och inuti oss. Vilken väg ska vi följa? Är våra liv redan förutbestämda av öden, eller kan vi skapa något eget med hjälp av vår vilja? Kan vi bli fria, och om så – hur? Det är stora, stora frågor, och den största av dem alla är: Vilka är vi? Min psykolog brukar säga till mig att vi är våra minnen, men jag vet inte om det är riktigt sant. För är jag inte mer än det jag minns? Många saker har hänt mig som jag inte minns idag, men det betyder väl inte att jag inte har påverkats av dem, eller hur?

Kafka på stranden är en bok om identitetssökande, om att inse att vi inte kan ta oss själva för givna. Det är en aktuell bok, för i den postmodernistiska åldern finns det väl knappt något som vet vem hen är, i alla fall inte något som har funderat på saken. Och nu menar jag inte bara min generation, utan även de äldre. Insikt om sig själv och sitt vara är inte något som kommer automatiskt med åldern. Det är ett intressant ämne, men det som gör boken verkligen värd att läsa är att den inte bara frågar vem är jag? utan också var är jag? I denna världen eller i någon annan?

Bokfakta
Originalets titel: Umibe no Kafuka

Översättare: Eiko & Yukiko Duke

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Norstedts

År: 2002; denna utgåva 2007

Antal sidor: 517
Läst tidigare: Nej

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Kafka på stranden, Haruki Murakami, lästips, boktips, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, recension, bokrecension

Recension: Jane Eyre

2011-06-18T06:24:00.002+02:00

Titel: Jane Eyre

Författare: Charlotte Brontë

Betyg: -3 av 5

OBS! SPOILERALERT!

Jane Eyre är berättelsen om flickan med samma namn som föräldralös växer upp i ett hårt liv, fyllt av möda. Från elaka släktingar, hård skola och dåligt betalt arbete. Men lyckan vänder, hon blir kär i sin arbetsgivare, Mr Rochester, och han i henne. När de ska gifta sig visar det sig dock att han redan är gift med en galen kvinna som han håller inspärrad. Jane flyr och tar ännu en anställning, denna gång som lärarinna. Men tillsist hittar hon tillbaka till Rochester och de gifter sig efter att hans galna hustru har dött i en brand som gjorde honom blind.

När jag började läsa tyckte jag att Jane Eyre var en riktigt bra bok. Jag gillade beskrivningarna av hennes personlighet, den lågmälda stilen och de band hon knöt till andra. Men ju längre jag läste desto svulstigare blev både orden och berättelsen. Att berättelser får lyckliga slut är en sak; att allting ordnar sig helt och totalt perfekt är en annan. Så trött jag blev! Jane får både rikedom och kärlek, hon får släktingar som älskar henne och allting är så puttenuttigt att jag nästan vill kräkas. Det är hopplöst sentimentalt och därmed urtråkigt. Jag föredrar systerns, Emily’s, Svindlande höjder, för där finns åtminstone ett anspråk på mer komplexitet än i denna historia som bara blir mer och mer simpel ju mer jag läser.

Bokfakta

Originalets titel: Jane Eyre
Översättare: Gun-Britt Sundström

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Albert Bonniers Förlag

År: 1847; denna utgåva 2009

Antal sidor: 553

Läst tidigare: Delvis

Bok 18/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Charlotte Brontë, Jane Eyre, klassiker, kärlekshistoria, böcker, litteratur, läsning, bokrecension, recension

Recension: Fiktioner

2011-06-17T09:55:00.000+02:00

Titel: Fiktioner

Författare: Jorge Luis Borges

Betyg: 5 av 5

Det är svårt att recensera novellsamlingar. De är så disparata att det är svårt att finna någon form av röd tråd att lyfta fram, lyfta upp peka på. Jag älskar Borges prosa, men jag älskar inte alla noveller. Vissa av dem är tråkiga, vissa är svåra. Borges som författare är inte helt enkel att läsa; det är många metafysiska och existentiella tankegångar. Det är frågan om liv och död, men mest om hur verkligheten egentligen är beskaffad. Ja, det är magisk realism och det är förtätade meningar som gör att om en hoppar över ett endaste ord kanske en missar något viktigt.

Jag har skrivit om två stycken av Borges noveller tidigare, så nu tänker jag ta upp en tredje:

Det hemliga miraklet.

OBS! SPOILERALERT!

Titeln är passande, för detta är i sanning ett hemligt mirakel. Det handlar om en judisk man som döms till döden av nazisterna. Men allt mannen vill är att slutföra sin skrift Fienderna, skriven på hexameter. Så han ber till Gud om att få ett uppskov från döden, ett år till att avsluta sitt mästerverk. Mannen förs framför exekutionsuppställningen, men alldeles innan kulan träffar stannar tiden. Ett år kommer att passera i mannens huvud, men runt omkring honom står allting still. Så han slutför sitt arbete enbart med hjälp av minnet, utan att kunna röra sig, utan att kunna göra något annat än att tänka. När ett år har gått i hans hjärna, men ingenting har hänt runt omkring, slutförs verket och kulan träffar.

Ingen vet om att verket har slutförts. Ingen vet om det är bra eller dåligt. Endast mannen vet, och han är glad över att han fick chansen, att Gud gav honom det han ville ha. Frågan är: Är Gud god som gav detta? Om mannen är glad, är det allt som räknas? Eller ville Gud bara se om mannen verkligen skulle göra det han sagt att han skulle? Det hade ju kunnat vara så att mannen enbart trodde sig önska ett år i uppskov, och när det verkligen skedde kunnat leva det år i fasa inför den kommande döden. Så är Gud verkligen god om han uppfyller människans önskningar?

Jag tycker att alla bör läsa Borges. Han är intressant och det finns massor, massor att fundera på.

Bokfakta

Originalets titel: Ficciones

Översättare: Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking

Kategori: Skönlitteratur; Noveller

Förlag: Albert Bonniers Förlag

År: 1944; denna utgåva 2007

Antal sidor: 214

Läst tidigare: Delvis

Bok 17/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jorge Luis Borges, Fiktioner, noveller, novellsamling, skönlitteratur, litteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension, boktips

En ännu levande berättelse

2011-06-16T07:31:00.000+02:00

De döda berättelserna fortsätter att jaga mig. För även de berättelser som är levande nu kommer en gång att dö. Kanske lever de vidare ett tag, några generationer som mest, innan de faller i glömska. Få berättelser klarar av århundradenas gång.

Här är en berättelse, en sann sådan - sann i den mening att jag har fått berättat den för mig av någon som fick den berättad för honom av de två personer som var med om denna historia.

Den börjar i Estland. Det är 1940-tal och Stalins arméer annekterar landet. Jüri och Lydia försöker hanka sig fram bäst det går, de har en 1-årig son att försörja. Men det blir allt knaprare. De bor vid kusten, det finns fisk i havet, men den sovjetiska armén bygger upp en betongmur med taggtråd runt kusten för att ingen ska kunna ta sig in eller ut. De sätter upp torn med beväpnade vakter. Fisket blir farligt. Men det är nästan det enda protein de kan få tag i, så Jüri fiskar om nätterna.

Han är en enveten man Jüri, med i motståndsrörelsen så gott han kan, även om det är svårt att kämpa mot en övermäktig armé. Tillslut blir han skjuten. Och efterlyst. Familjen bestämmer sig för att fly. De packar så lite som möjligt, får med hjälp av vänner byta namn, får nya papper. Och ger sig med tiotals andra ut över Östersjön i en liten båt. Vädret är kallt, och när båten slutar fungera och de bara driver, börjar våldet ombord. En man dör; frustrationen gör att alla är ute efter alla. Jüri och Lydias 1-åriga son får lunginflammation. Han dör bara en vecka efter att de har drivit i land i Sverige.

Historien handlar om min farmor och farfar. Trots att min estniska arv sällan är något jag tänker på vill jag inte att den här berättelsen ska dö.

Läs även andra bloggares åsikter om berättelser, historier, Sovjetunionen, Estland, 1940-tal, flykt, liv, död

Recension: Svindlande höjder

2011-06-15T06:39:00.000+02:00

Titel. Svindlande höjer

Författare: Emily Brontë

Betyg: -4 av 5

Svindlande höjder är historien om Catherine och Heatchliff. Den sistnämnde är ett hittebarn, vars ursprung aldrig förklaras, men som tas upp i Catherines familj och de växer upp som bror och syster, så oskiljaktiga att de ibland ser sig som samma person. Men det kan inte vara för alltid. Catherine gifter sig med en man hon egentligen inte älskar, och snart börjar allting falla samman. Hon blir galen och dör, och sedan går det bara utför. Handlingen är så välkänd att den knappast behöver återberättas i detalj.

Det intressanta med Svindlande höjder är att det inte är en enkel roman, en kärlekshistoria, utan snarare en släkthistoria fylld av grymhet. Jag finner inte en enda trevlig karaktär i boken, inte ens hushållerskan som är bokens berättare, då hon är gnällig och enveten. Ändå gillar jag boken som helhet? Hur går det ihop? Kanske finns det ingen paradox. Jag behöver inte tycka om karaktärerna för att tycka om historien.

Svindlande höjder har ofta lästs som ett inlägg i den feministiska debatten, och visst är det fascinerande att ”se” Catherine tvingas in i sin kvinnoroll för att sedan bli galen av den. Men jag undrar också om Heatchliff inte blir galen av att inte få vara den man han anser sig vara?

På något vis kommer jag att tänka på Merwyn Peake’s Gormenghast-trilogi. Det finns flera beröringspunkter. De båda handlar är släkt-, eller snarare familjehistorier; de rör sig båda om påtvingade roller som gör människor galna, och då framförallt kvinnorna. Och de har båda karaktärer som med modern terminologi skulle kunna benämnas sociopater.

Men medan Gormenghast är en gotisk berättelse med en stor packe detaljer som gör läsningen humoristisk är Svindlande höjder bara tragisk. Jag vill nästan skrika åt den, böna och be om någon form av frihet som ingen av kvinnorna verkar ha, förutom hushållerskan. Och inte ens hon slipper undan bestraffningar. Det gör Svindlande höjder till tung läsning (inte språkligt sett, utan innehållsmässigt), så pass tung att jag känner att jag behöver vila för att återhämta mig från den.

Bokfakta

Originalets titel: Wuthering Heights

Översättare: Birgit Edlund

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Albert Bonniers förlag

År: 1847; denna utgåva 2010

Antal sidor: 440

Läst tidigare: Nej

Bok 16 av 100 att läsa innan jag fyller 30

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Svindlande höjer, Wuthering Heights, Emily Brontë, feministisk läsning, klassiker, böcker, litteratur, skönlitteratur, boktips, bokrecension, recension

Vackra ord i urval

2011-06-14T07:14:00.000+02:00

Det finns många vackra ord i svenska språket. Men... Är de vackra i sig, eller på grund av betydelsen? Det är svårt att säga. Det är nästan omöjligt att separera ett ord från dess betydelse när en väl har lärt sig det. Likaså går det inte att frångå att vissa ord ligger väl i munnen (iallafall i min mun).

Så här kommer ett kort urval av de ord jag tycker är vackra:

Sommarregn

Anatema

Dryckeskärl

Tro

Rotlöshet

Kanske är R den vackraste bokstaven? Den som ger stuns och kraft åt ord. Jag gillar R, den smakar väl och får ordet att rulla fram. Det har påståtts att R är den kraftfullaste konsonanten, och det kanske är så det är. Den är iallafall väldigt tydlig och det kanske är därför som den tilltalar mig så mycket.

[Apropå språkljus påstod Edgar Allan Poe att O var den mest melankoliska av språkljud och att melankoli i sin tur var något mycket poetiskt.
Källa: Lyrikens liv av Christian Janss m.fl. (Daidalos 2004), s 70]

Läs även andra bloggares åsikter om svenska språket, vackra ord, lista, välsmak, sommarregn, anatema, dryckeskärl, tro, betydelse

Recension: Dödgrävarens dotter

2011-06-13T06:25:00.002+02:00

Titel: Dödgrävarens dotter

Författare: Joyce Carol Oates

Betyg: -3 av 5

Under 1930-talet tvingas familjen Schwart till USA, på flykt undan nazisterna. Men trots att de har undsluppit döden är de långtifrån lyckliga. Fadern får enbart jobb som dåligt betald gravgrävare och kyrkogårdsvaktmästare, han blir alltmer bitter och familjen fastnar i rädsla för honom. Modern drar sig alltmer in i sig själv, samhället hånar dem för deras fars jobb, sönerna väljer att hoppa av skolan, och dottern, Rebecca, har ingenstans där hon kan känna sig trygg. Tragedin blir extra tydlig när fadern dödar en annan man, för att sedan vända vapnet mot sin hustru och sig själv. Rebecca är då 16 år. Snart efter detta kastas hon in i ett våldsamt äktenskap, får en son, och flyr tillsist maken. Hon börjar ett nytt liv med sonen under antaget namn, ständigt rädd för att någon från hennes gamla liv ska komma på henne, känna igen henne, avslöja henne.

Jag får inget grepp kring varken Dödgrävarens dotter eller Oates författarskap. Jag har läst ett par böcker av henne tidigare (Blonde och Zombie), och det är svårt. Inte för att berättelserna är svåra, utan för att jag inte förstår poängen med att berätta dessa historier. Vad är det Oates vill ha sagt? Finns det någon gömd mening, eller är jag för mycket av en ”paranoid läsare” (som det ibland kallas när en ständigt söker djupare mening i berättelser och har som vana att tro att inget i böcker händer av slumpen)? Oates tycks vilja berätta om starka kvinnor, kvinnor som skadas men ändå reser sig. Men det är också allt. Kanske jag bara borde låta det stanna vid det? Men jag vill ha mer! Jag vill ha djup, jag vill ha något som inte är så rakt på sak, jag vill fundera och undras, inte bara vara passiv. Jag famlar efter någon form av mening, budskap, eller ens en känsla – men jag finner ingenting. Kanske Oates helt enkelt inte är en författare för mig? För även om jag gillade Zombie väldigt mycket tvivlar jag att den håller för en omläsning. Och både Blonde och Dödgrävarens dotter får mig att lägga ned boken, rycka på axlarna, och gå vidare – oberörd.

BokFakta

Originalets titel: The Gravedigger’s Daughter

Översättare: Ulla Danielsson

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Bonnier Pocket

År: 2007; denna utgåva 2009

Antal sidor: 624

Läst tidigare: Nej

Bok 15/100 att läsa innan jag fyller 30

Läs även andra bloggares åsikter om Joyce Carol Oates, Gödgrävarens dötter, Gravedigger's Daughter, recension, bokrecension, böcker, litteratur, skönlitteratur, läsning

V. 23 - Summering och framåtblickande

2011-06-12T08:03:00.000+02:00

Läslusten håller i sig, och det är jag tacksam för. Jag älskar de här perioderna då jag kan slukar böcker. Inte för att jag vet vad de beror på, eller varför det inte alltid är så, men jag är glad över att jag har dem och njuter av dem till fullo.

Recenserat
Denna vecka började med den mörka kärlekshistorien Giovanni's Room av James Baldwin. Den gav mig kalla kårar, för dess beskrivning av kärleken är allt annat än öm. Veckan fortsatte med en bok som hyllats till skyarna, Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, men jag tyckte inte att den var så speciell som andra tycks tycka. Kanske har jag läst för många sjukdomsbiografier i mitt liv? Kanske jag har fått en överdos av sådant och blivit avtrubbad? Jag vet inte. Men numera måste sådana böcker vara riktigt, riktigt speciella för att ge mig en kick.

Vidare läste jag om Jack Kerouac's Big Sur, och funderade över det här med att läsa om böcker. Vissa tycks hålla hur länge som helst, flera turer ned i dess sidor. Andra, som kan vara fantastiska vid första läsningen, tycks inte hålla för mer än så. Konstigt det där, eller hur? Kanske krävs det ett visst djup för att de ska hålla, så att en kan hitta nya saker om och om igen bland orden och meningarna.

En knäpp på näsan fick jag när jag läste Pride and Prejudice av Jane Austen, som jag trodde skulle vara dötråkig, men visade sig vara intressant. Kanske den skulle hålla vid omläsning? Dess ironiska ton tilltalade mig så mycket att jag tror det. För även om P&P verkar vara en rakt på sak-kärlekshistoria, tror jag att det finns mycket mer där än vad som syns vid första anblicken. Men att läsa om den får bli en annan gång, för jag har annat att läsa just nu (som alltid).

Orecenserat
Förutom det recenserade läste jag även Ärrvävnad: En livsresa från kamp till läkedom - En mammas berättelse om livet med en autistisk son av Maud Deckmar, som var rent ut sagt dålig. Den hade svårt att hålla sig till ämnet, var full av klyschor och alldeles för många upprepningar. Nej tack, aldrig mer, sade jag och lämnade tillbaka den till bibblan.

I ett försök att vidga mina vyer läste jag Lyrikanalys - En introduktion av Lars Elleström och Kolvaktarens visor av Dan Andersson, för poesi är inte mitt område. Jag vet inte vad det är, men när jag läser lyrik får jag sällan någon känsla. Det är som om min hjärna inte riktigt kan ta in det. Vilket är lite tråkigt, för det finns en hel del poesi som är vacker och spännande, om jag bara kunde hitta ett sätt att få in det utan att börja tänka på annat. Så... Jag antar att jag får göra som jag brukar; gå den teoretiska vägen för att försöka hitta känslor. Lyrikanalys tog mig en bit på vägen, det var en lättläst introduktion som fick mig att bli mer sugen på lyrik.

Jag har också läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Recension kommer imorgon, men jag kan avslöja redan nu att den inte föll mig i smaken. Faktum är att Oates som författare inte faller mig i smaken, så jag ska nog akta mig för hennes böcker i fortsättningen. Jag gillar historierna, men inte hur de berättas. Kort sagt: Oates får mig att gäspa.

Framåt!
Sakta, men säkert, tar jag mig genom Edgar Allan Poe's Tales of Mystery and Imagination, samt Jorge Luis Borges Fiktioner. Att läsa två novellsamlingar på en och samma gång är kanske inte så smart, men Borges och Poe är så olika varandra i stilen att det nog ska gå utan sammanblandningar (hoppas jag). Båda rör sig i det mystiskas område, men på helt skilda vis. Borges är surrealistisk och Poe är skräck. Men jag uppskattar dem båda, förutom att Poe's detektivhistorier ibland blir alltför långdragna.

Tre lån från bibblan står och väntar på mig: Svindlande höjder av Emily Brontë (den engelska versionen fanns inte inne, så jag nöjde mig med den svenska), Jane Eyre av Charlotte Brontë, samt Lyrikens liv av Christian Janss m.fl.

Slutligen kan jag inte släppa tanken på alla dessa berättelser som människor bär omkring på, men som ingen vet om. Jag önskar att jag kunde få höra fler av dem, jag gillar berättelser. Och jag undrar: Om jag fick välja en historia att berätta för någon, vilken skulle jag välja?

Inlägg denna vecka:
Recension: Giovanni's Room
De döda berättelserna
Recension: Tisdagarna med Morrie
Recension: Big Sur
Att läsa om
Recension: Pride and Prejudice

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om lästlust, recension, bokrecension, böcker, litteratur, skönlitteratur, läsning, att läsa, Giovanni's Room, James Baldwin, Tisdagarna med Morrie, Mitch Albom, sjukdomsbiografi, Jack Kerouac, Big Sur, omläsning, Pride and Prejudice, Jane Austen, Maud Deckmar, Ärrvävnad, facklitteratur, sakprosa, biografi, autism, lyrik, poesi, Lyrikanalys, Lars Elleström, Dan Andersson, Kolvaktarens visor, Dödgrävarens dotter, Joyce Carol Oates, intellekt, känsla, Edgar Allan Poe, Tales of Mystery and Imagination, Jorge Luis Borges, Fiktioner, noveller, novellsamling, Svindlande höjder, Emily Brontë, Jane Eyre, Charlotte Brontë, Lyrikens liv, Christian Janss, berättelser, historier

Recension: Pride and Prejudice

2011-06-11T08:50:00.000+02:00

Titel: Pride and Prejudice

Författare: Jane Austen

Betyg: 4 av 5

Inledningscitat

”It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of good fortune must be in want of a wife.”

(s 1)

Jag måste börja med ett erkännande: Jag trodde att Pride and Prejudice skulle vara en extremt långtråkig historia, en sådan som en gäspar sig genom. Men jag tar tillbaka det. Jag är faktiskt lite kär i boken. Kärlekssagan mellan Elizabeth Bennet och Fitzwilliam Darcy är en underbar historia, och Austen skriver med klarsynt ironi.

Pride and Prejudice är så mycket mer än bara en kärlekshistoria, det är en fråga om hur vi formar våra åsikter om andra, hur vi låter andrahandsuppgifter bli till sanningar, och hur vi tror oss veta saker som vi egentligen inte har någon aning om. För vem vet vad som sägs bakom våra ryggar, vem vet vad för motiv andra har att påstå saker, vem vet hur andra har fått sin information? Livet är viskningsleken.

Det jag framförallt gillar är karaktärerna och deras svallande känslor. Detta är inte platta, tråkiga krumelurer på ett papper. Det känns väldigt äkta, personer med äkta drag, äkta känslor, äkta funderingar. Det känns också som om Austen inte riktigt har kontroll över sina karaktärer, utan istället för att binda dem låter dem flyta lite överallt, så som riktiga människor gör.

Självfallet finns det mycket som skaver. Faktum är att hela historien skaver, med sökandet efter äktenskap och rikedom. Men boken är trots allt skriven under slutet på 1700-talet. Och det gör att jag kan förlåta mycket. Austen’s fantastiskt ironiska ton när hon beskriver vad så-och-så har kostat, eller vad den-och-den är värd i rena pengar, gör att jag kan förlåta än mer.

Jag får skämmas för att jag hade så förutfattade meningar (och skratta åt ironin att det var just denna bok som får mig att skämmas), men nu har jag åtminstone läst boken och bildat mig en egen uppfattning. Och nu förstår jag varför den kallas klassiker.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Everyman’s Library

År: 1813; denna utgåva 1991

Antal sidor: 368

Läst tidigare: Nej

Bok 14/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Jane Austen, Pride and Prejudice, Stolthet och fördom, erkännande, klassiker, litteratur, skönlitteratur, böcker, läsning, recension, bokrecension, boktips, kärlekshistoria

Att läsa om

2011-06-10T06:24:00.000+02:00

Jag gillar att läsa om böcker. Till skillnad från vissa andra störs jag inte alls av tanken på att veta vad som kommer att hända, snarare tvärtom - läsupplevelsen blir starkare andra gången, eftersom jag då kan fokusera mer på detaljer, symboler och andra saker än just själva handlingen. Och jag läser gärna om böcker mer än en gång. Inte som andra döttrar av Deborah Spungen läste jag om säkert 10 gånger som tonåring/ung vuxen. Glaskupan av Sylvia Plath är en annan läsa om-favorit. Sartre's noveller likaså, för det finns mycket att tänka på där. Ja, listan kan göras lång.

Jag utropade 2011 till omläsningens år, och insåg sedan att nästa år (i slutet av mars) fyller jag 30. Och det finns en lång rad böcker jag vill ha läst innan dess. Så det blir inget omläsningsår iår, istället skapade jag en lista som ny förföljer mig i mina drömmar. Men jag ska bita ihop, inte för andras skull, utan för att jag vill se om jag faktiskt kan fullfölja något jag har sagt att jag ska göra [något som jag annars är hopplöst dålig på].

Men vissa böcker håller helt enkelt inte för att läsas om. Som exempel kan nämnas Jack Kerouac's Big Sur. När jag läste den förra året älskade jag den. En personlig beskrivning av alkoholism, delirium och hallisar; för mig låter det väldigt lockande. Men när jag läste om den nyligen suckade och stönade jag, och ville nästan lägga ned den. Enbart de sista kapitlen är riktigt bra. Så jag undrar - vad var det egentligen som hände på vägen? Jag tror inte att det spelade någon roll att jag först läste den på engelska och sedan på svenska, för översättningen är bra. Kanske var det jag som förändrades? Kanske tröttnade jag på Kerouac och hans självömkande. Kanske ville jag se något nytt, och insåg att detta är en bok utan djup? Det finns inget mer att utforska mer än det som syns vid första anblick.

Frågan jag ställer mig själv är: Hur vet en att en bok är bra? Måste den hålla för omläsning för att kvalificeras in på topp10-listor och liknande? Måste den hålla för omläsning för att en ska kunna säga att en verkligen älskar en bok?

Så...
Vad har ni för böcker som ni har älskat vid första läsningen och ogillat vid andra? Vet ni vad det var som skedde däremellan? Eller är det sådant som "bara händer"?

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, omläsning, djup, yta, älska, ogilla

Recension: Big Sur

2011-06-09T07:08:00.001+02:00

Titel: Big Sur

Författare: Jack Kerouac

Betyg: 2 av 5

Big Sur är en enda lång alkoholiserad malström. Kerouac, eller snarare Duluoz som han kallar sig i boken, ger sig av till en stuga i det ödsliga Big Sur för att komma undan berömmelsen och spriten. Han klarar det i tre veckor, men sedan ger han sig in till stan igen, och börjar återigen dricka. Då går allt fel; från en tjej han inte vill ha, till vänner som tycker han är jobbig. Och självklart delirium tremens, med paranoia, hallucinationer, etc.

Jag läste Big Sur förra året, och älskade den. Tyvärr håller den inte för en omläsning. Istället tycker jag att den är jäklig trist och fylld av svammel, fram tills när Kerouac blir galen och det hela börjar bli intressant. Tyvärr händer inte detta förrän i de sista kapitlen, så det är en lång transportsträcka att tag sig genom för några då sidors läsning. Det som Kerouac gör så bra, en medvetandeström som för en vidare och längre in i sig själv; det fungerar helt enkelt inte i Big Sur. Det blir bara svammel och tråkiga utläggningar, och denna envisa fasthållning vid förenklade buddistiska principer klingar ihåligt.

Inte heller gör det saken bättre att en förväntas känna till Kerouac’s liv för att kunna förstå vilka personerna i boken är och vad de har där att göra. Lägg till en jäkla massa gnäll om hur synd Kerouac tycker om sig själv, och du får Big Sur. Med andra ord: Ingenting att rekommendera, ingenting att lägga vikt vid.

Bokfakta

Originalets titel: Big Sur
Översättare: Ulf Claësson

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Bakhåll

År: 1962; denna utgåva 2010

Antal sidor: 234

Läst tidigare: Ja

Läs även andra bloggares åsikter om Big Sur, Jack Kerouac, recension, bokrecension, omläsning, böcker, litteratur, skönlitteratur, läsning

Recension: Tisdagarna med Morrie

2011-06-08T08:09:00.000+02:00

Titel: Tisdagarna med Morrie

Författare: Mitch Albom

Betyg: 3 av 5

”Men alla känner någon som har dött, sa jag. Varför är det så svårt att tänka på döden?

’För att de flesta av oss går omkring som sömngångare’, sa Morrie. ’Vi upplever inte världen helt och fullt därför att vi är halvsovande och gör saker som vi automatiskt tror att vi måste göra.’”

(s 85)

Tisdagarna med Morrie handlar om Mitch Albom och hans professor, Morrie Swartz. När Morrie får veta att han har ALS och kommer att dö börjar Mitch komma på besök på tisdagarna, och Morrie kallar deras samtal ”vår sista uppsats”. Mitch gör en lista på samtalsämnen och den lyder:

”Döden

Rädslan

Åldrandet

Girigheten

Äktenskapet

Familjen

Samhället

Förlåtelse

Ett meningsfullt liv”

(s 69f)

Morrie’s syn är att vi lever alltför materialistiskt, att vi borde lyssna och berätta mer, älska mer och inte bry oss om vad andra tycker och tänker. Mitch påstår att Morrie inte är i självhjälpsbok-branchen, men jag undrar jag. Vissa delar av Tisdagarna med Morrie slinker ned ungefär som rådet om att ta fler promenader för att bota depression, det vill säga som icke-kvalificerat skitsnack. Så finns det andra delar där jag rörs till tårar. Det är en ojämn bok, så ojämn att jag ibland vill slänga den i väggen. Men det finns ändå något där som tilltalar mig. Det är inte pratet om kärlek och acceptans, utan snarare de små sakerna. Som Morrie’s tankar om att bli gammal är som att bli barn på nytt, hans behov av fysisk närhet, och det smått absurda i att Mitch köper mat som han vet att Morrie inte kan äta. Det är så väldigt mänskligt på något sätt, och jag gillar de bitarna mer än jag gillar de stora idéerna.

Bokfakta

Originalets titel: Tuesdays with Morrie

Översättare: Kerstin Hallén

Kategori: Biografi; sjukdomsbiografi

Förlag: Forum

År: 1997

Antal sidor: 184

Läst tidigare: Nej

Bok 13/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares åsikter om Tisdagarna med Morrie, Tuesdays with Morrie, Mitch Albom, Morre Swartz, biografi, sjukdomsbiografi, ALS, böcker, litteratur, sakprosa, facklitteratur, läsning, bokrecension, recension

De döda berättelserna

2011-06-07T06:55:00.000+02:00

Det var en tidig eftermiddag för några dagar sedan. Jag hade varit och handlat; två fyllda kassar låg vid mina fötter där jag satt på en bänk och väntade på spårvagnen som skulle föra mig och mitt matförråd hem. Solen lyste varmt; jag hade en cigg i mungipan och PJ Harvey i öronen, och livet kändes sådär bra som det bara gör under vissa, speciellt ögonblick.

En man kommer gående, eller snarare haltande, för han stödjer sig på en krycka. Han är kort, satt och uppenbarligen full. Det luktar öl om honom och ögonen är glansiga av berusning. Han ber om en cigg, och eftersom jag nyss har handlat och livet känns så bra, ger jag honom ett paket ur den limpa jag just har köpt. Han ler och slår sig ned, och jag ler tillbaka.

Mannen säger att han heter Ronny, och han berättar historier för mig, de åtta minuter det tar innan vagnen kommer. Om de är sanna eller ej kan jag inte uttala mig om, men de handlar om Ronny själv och hans liv. Hur han fick luffarmärket intatuerat på handen en kväll när han var så full att han var nästan medvetslös. Att han är utförsäkrad efter en steloperation av ryggen. Hur han i förra valet för första gången i sitt liv röstade.

När vagnen kommer känns det tråkigt att behöva lämna honom, där på bänken; lycklig med ett paket cigg. På hemvägen undrar jag: Finns det andra som har hört hans historier? Eller var jag den första? Jag tror inte att jag var först. Men om jag vore det, är det en hemsk tanke. Hemsk för att det finns så många historier som aldrig kommer till tals, som aldrig förs vidare. Det är de döda berättelserna. De som ingen någonsin fått höra. Eller som kanske har hörts, men sedan glömts bort.

Vi behöver inga stora historier, vi behöver de små - de som gör oss till dem vi är. De berättelser som täljer om små stunder, kanske bara ögonblick. De som vi inte lägger någonsomhelst vikt vid, men som ändå är delar av det pussel som är vårt jag. Kanske är det dessa som är våra sanna minnen? De stora berättelserna läggs till och dras ifrån; vi ändrar dem allteftersom vi själva ändras. Men de betydelselösa, det är de som kan komma att stanna klara och sanna och rena, för vad är det för mening med att ändra det som inget betyder?

Jag önskar att fler människor berättar sina historier. Och framförallt önskar jag att fler människor vore villiga att lyssna. Inte sådär med örat halvt vänt bort, utan riktat, uppmärksamt, nyfiket.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om berättelser, historier, minnen, lyssna, berätta, glömda historier, döden

Recension: Giovanni's Room

2011-06-06T07:35:00.000+02:00

Titel: Giovanni's Room

Författare: James Baldwin

Betyg: 4 av 5

Giovanni’s Room är en kärlekshistoria. Den börjar med David, amerikan som bor i Paris, och Giovanni, italienare till födseln men numera bartender. De träffas på den bar där Giovanni jobbar, en bögbar. Men David förnekar att han är homosexuell, visst har han en gång haft sex med en annan pojke (då de båda var tonåringar), men nu är han tillsammans med Hella och har bett henne gifta sig med honom. Han kan dock inte motstå Giovanni, och de två delar ett rum i Paris utkanter. Det dröjer dock inte länge förrän David känner sig instängd och vill komma därifrån. När Giovanni förlorar sitt jobb råkar han i kris, och bönar och ber David att stanna hos honom. Lösningen kommer när Hella återvänder från Spanien, dit hon åkte för att tänka över frieriet. De två beslutar sig för att gifta sig, men Giovanni försvinner inte ut ur deras liv. Istället råkar David på honom gång på gång, ända tills Giovanni dödar sin före detta arbetsgivare och blir dömd till giljotinen. Hella och David reser till södra Frankrike, men Giovanni finns ständigt i David tankar. Tillslut möter han en sjöman, har en affär och Hella kommer på honom. Allt är slut.

Giovanni’s Room är en mörk, mörk historia. Detta är inte kärlek som i Amors pilar och himmelsstormande lycka. Istället är det magvridande ont i de relationer som David har. Det karaktärsporträtt som tecknas av honom är ett av en man som ständigt är på flykt, som inte vill stanna upp och känna efter. Och Giovanni – ja, han påminner mig om Julien Sorel i Stendahl’s Rött och svart; fylld av smärta och ägandebegär. Redan i första kapitlet får vi veta att historien inte har ett lyckligt slut, men det minskar inte på något sätt min vånda över det lidande som alla personer i boken känner. Det finns ingen lycka här, bara smärtsamt liv och inget mer.

Bokfakta

Kategori: Skönlitteratur

Förlag: Penguin Books

År: 1956; denna utgåva 2007

Antal sidor: 150

Läst tidigare: Nej

Bok 12/100 att läsa innan jag fyller 30.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Giovanni's Room, James Baldwin, kärlekshistoria, recension, bokrecension, litteratur, böcker, läsning, boktips

V. 22 - Summering och framåtblickande

2011-06-05T12:46:00.001+02:00

Veckan inleddes med att jag läste ännu en bok av Henry Miller, Leendet vid stegens slut. Det var ett impulslån på bibblan som visade sig vara ett bra val, så jag tackar vilken bibliotekarie det än var som ställde fram den på hyllan så att den fångade min blick.

Jag läste också både min första Haruki Murakami och min första Paul Auster. Fågeln som vrider upp världen var intressant; The Brooklyn Follies var småtrevlig. Därmed har jag hittat två nya författare som jag vill läsa mer av. En omläsning av Samuel Beckett's I väntan på Godot gjorde att jag tog mig ett steg närmare att klara av listan av 100 böcker att läsa innan jag blir 30, så nu har jag läst totalt 11 av 100. Det går lite långsamt för min smak, men jag har lånat Pride and Prejudice av Jane Austen, Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom och Giovanni's Room av James Baldwin, och förhoppningsvis håller min lästakt i sig så att jag kan hinna med dem alla under kommande vecka.

Förutom det recenserade läste jag också Språkfilosofi - En introduktion av Finn Collinn & Finn Guldman. Men jag ska erkänna att jag inte förstod speciellt mycket, därav ingen recension. Jag hade kunnat skriva en recension där det står: Jag förstår inte. Men jag vet inte riktigt om det hade varit någon poäng med det.

The Cambridge Introduction to Postmodern Fiction av Bran Nicol borde jag däremot ha recenserat. Men ibland har jag ingenting mer att säga än att "den var bra" och det utgör en tråkig recension. Men det var en bra bok som belyste Postmodernismens fiktion på ett lättförståeligt och intressant vis. Och jag hittade en del bra författartips, tex Kathy Acker (se längre ned).

Jag läste också en diktsamling av Tomas Tranströmer, Robert Bly och János Pilinszky, och fastnade speciellt för en dikt av den sistnämnde. Den fick all sommarvärme att försvinna inom loppet på ett par sekunder. Betyder det att det var bra poesi? Jag vet inte. Det är så svårt att säga. Stark poesi = bra poesi? Kanske. För vad är poesins mål om inte att väcka känslor?

Veckan avslutas med:
Kathy Acker's underbara, fantastiska, söndervridande Blood and Guts in High School; en bok som jag definitivt kommer att köpa och ha hemma, för jag är kär. (Ja, jag älskar postmodernismens otraditionella sätt. Icke-linjära böcker får mitt hjärta att klappa. :)

En samling av Edgar Allan Poe's noveller, Tales of Mystery and Imagination. En del har jag läst tidigare, men flera av dem är nya. Jag tänkte ta det lugnt och bara läsa en novell om dagen, så det lär dröja innan boken är utläst.

samt

Giovanni's Room, som snart är utläst (recension kommer imorgon).

Förutom redan nämnda böcker plockade jag på mig ännu en sjukdomsbiografi på bibblan:
Ärrvävnad: En livsresa från kamp till läkedom - En mammas berättelse om livet med en autistisk son av Maud Deckmar. Och jag hoppas verkligen att den inte är lika cheesy som titeln antyder.

Jag har också lagt in några kommentarer till de böcker jag rekommenderar. Det kanske gör att min lista blir lite jobbig att läsa, men min åsikt är att det kan vara värt det. För vad är det för poäng med att bara ha en intetsägande lista av titlar och författare? INGEN, säger jag. & går för att göra kaffe.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Henry Miller, Leendet vid stegens fot, bibliotek, Haruki Murakami, Fågeln som vrider upp världen, Paul Auster, The Brooklyn Follies, Samuel Beckett, I väntan på Godot, att läsa, Pride and Prejudice, Jane Austen, Tisdagarna med Morrie, Mitch Albom, Giovanni's Room, James Baldwin, Språkfilosofi - En introduktion, Finn Collin, Finn Guldmann, The Cambridge Introduction to Postmodern Fiction, Bran Nicol, boktips, postmodernism, Tomas Tranströmer, Robert Bly, János Pilinszky, poesi, Kathy Acker, Blood and Guts in High School, Edgar Allan Poe, Tales of Mystery and Imagination, läsplaner, Ärrvävnad: En livsresa från kamp till läkedom - En mammas berättelse om livet med en autistisk son, Maud Deckmar, böcker, litteratur, läsning, skönlitteratur, facklitteratur, sakprosa